Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015.
För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen.
RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway – fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen.
Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap – arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer.
Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér.
Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik – den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt.
Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel – och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare.
I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex.
I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat.
Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great – Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt.
Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd.
En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance.
Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten.
Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet".
Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" – ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet – används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar.
Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus.
Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa."
Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna.
Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys.
Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf.
Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra – olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon.
Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on.
För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom.
Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser?
Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken.
För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar.
Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen.
Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul.
Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod.
Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt.
På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet."
En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals.
Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar – i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män.
Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker
