Titeln på Chinua Achebes roman "Allt gör sönder" blev en alltför träffande beskrivning av verkligheten. Dan Jönsson reflekterar över den nigerianska författarens litteratur och betydelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns inget samhälle. Det finns ingen gud. Det finns inga kön, inga samhällsklasser, inga raser och nationer, det finns överhuvudtaget inga skillnader mellan människor – vi är alla födda lika och allt mänskligt är fiktioner, det vill säga en sorts vidskepelse, och eftersom det är så måste det också vara vår plikt att sätta oss över dem. Den moderna människans historiska uppgift har ända sedan sjuttonhundratalet varit att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant skrev, och man får nog säga att just vår tid har drivit den uppgiften till sin spets. Det finns inte ens någon modernitet. Och ändå visar det sig gång på gång att bland det värsta som kan hända en mänsklig gemenskap är att den berövas sina fiktioner. Utan dem finns till slut inte ens någon mänsklighet. Samhället, religionen, ideologin – påhitt allihop, visst är de det. Men det betyder inte att de inte är verkliga.
Slutet i Chinua Achebes roman ”Arrow of God”, ”Guds pil”, är obevekligt som en grekisk tragedi. Ezeulu, den gamle översteprästen i bysamhället Umuaro i östra Nigeria, har förlorat sitt förstånd och övergivits av sin gud. Vi befinner oss i tiden någonstans på 1920-talet; den vite mannens och den kristna religionens första omtumlande intrång i det traditionella Igbo-samhället ligger ett par decennier tillbaka och Ezeulu har sedan dess försvarat sina fäders gud, Ulu, mot dels den vita gudens ogudaktigheter, dels mot mindre konkurrerande gudar och deras präster som i konflikten med den vita civilisationen ser sin chans att sticka upp och så split. Ezeulu ser sig själv som Ulus ödmjuka verktyg, ”pilen i Guds båge”, och hans tålmodiga förslagenhet verkar till slut ha segrat: efter en framgångsrik skuggbrottning med kolonialmaktens representanter har även de inhemska fienderna tystnat. Men Ulu är inte nöjd: i en sista akt av dåraktigt övermod tvingar hans präst byborna att skjuta upp den livsviktiga jamsskörden, något som får katastrofala följder och slutar med att en majoritet av folket istället vänder sig till de kristnas gud. Guds pil visar sig träffa, inte Ulus fiender, utan hans tjänare och därmed Ulu själv.
En viktig detalj i Achebes berättelse är att Ulu är en konstruerad gudomlighet: flera gånger berättas det hur de äldste i Umuaros olika byar en gång för länge sedan, efter en lång period av krig och söndring, gick ihop för att skapa en gemensam gud, som kunde hålla dem samman. Ulu är alltså av alla i samhället erkänd som en fiktiv kraft – men för den skull inte mindre verklig, och rentav nödvändig för att hålla samman gemenskapen. När denna kraft försvinner faller allt. Världen, som man känt den, går under. ”Guds pil” är den sista, och utan tvivel bästa, av de tre romaner som Chinua Achebe skrev under åren kring Nigerias självständighet 1960, en löst sammanhållen trilogi som inleddes med klassikern ”Things Fall Apart” – på svenska ”Allt går sönder” – och som egentligen kretsar kring detta enda tema: den gamla världens undergång.
”Allt går sönder” har hämtat sin engelska titel, ”Things Fall Apart”, från en berömd dikt av William Butler Yeats. ”Isär faller tingen, mittpunkten sviktar, världen har givits det vilda i våld” står det i Erik Blombergs översättning av denna sorgesång över den gamla ordning som gick under med första världskriget; ord som har citerats gång på gång de senaste åren när världen som vi känner den på nytt ser ut att spricka sönder och förvandlas. Kanske är dessa söndersprickanden och förvandlingar vad den mänskliga historien i grunden handlar om; ett av litteraturens eviga ämnen är det under alla omständigheter. ”Allt går sönder” är den utan jämförelse viktigaste och mest lästa moderna afrikanska romanen, och en milstolpe i den postkoloniala litteraturen överhuvudtaget. Med sin skenbart enkla, men i själva verket mycket intrikata sammanflätning av europeiska höglitterära teman och element ur igbokulturens muntliga traditioner har boken blivit mönsterbildande för otaliga författare i det postkoloniala Afrika som genom litteraturen har försökt att bygga upp en självständig kulturell identitet.
”Allt går sönder” utspelar sig precis i början av den process som skildras i ”Guds pil”, strax före förra sekelskiftet, i det fiktiva bysamhället Umuofia där klanledaren Okonkwo för en kamp som i mycket liknar prästen Ezeulus – mot en kolonial övermakt han tror sig kunna bemästra men i själva verket inte alls förstår sig på. Okonkwos historia är också lika tragiskt ödesbunden; hans egen son sviker sina fäders tro och ansluter sig till de kristna missionärerna. I den dramatiska, men tvetydiga finalen tar Okonkwo sitt eget liv, varpå perspektivet skiftar till en av kolonialmaktens utsända, som med några cyniska förströdda reflektioner får gestalta hur den traditionella kulturens dödskamp knappast märks mer än som lite pittoreskt men obetydligt gnissel i den koloniala övermaktens väldiga maskineri.
”Allt går sönder” är alltså mycket medvetet skriven med en kulturell dubbelblick. Chinua Achebe växte upp i en privilegierad igbofamilj, föräldrarna hade hört till dem som tidigt omvänt sig till kristendomen, och som elev på några av det koloniala Nigerias mest prestigefyllda skolor stiftade han grundlig bekantskap med den västerländska kulturen och litteraturen. Han beskrev själv i många sammanhang den ambivalens som växte fram ur denna fostran, en känsla av samtidigt beundran och motstånd, framförallt mot den tradition av koloniala Afrikaskildringar som fått sitt emblematiska uttryck i Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”. ”Allt går sönder” kan läsas som en stram och traditionsmedveten motskrift, där vreden märks mest som en återhållen, sorgsen insikt om den egna vanmakten. Den vite mannen ”har satt en kniv i det som höll oss tillsamman,”, säger en röst i Achebes roman – ”och vi har fallit i sär”.
Det är nog denna känsliga balans som förklarar romanens enorma betydelse. För även om ”Allt går sönder” idag räknas som banbrytande, så var den knappast den första moderna nigerianska romanen. Litteraturvetaren Terry Ochiaga har i en studie beskrivit hur Achebe i själva verket var en i en grupp nigerianska författare som trädde fram vid samma tid, och ur samma krets, och hur genomslagskraften för ”Allt går sönder” först visade sig på lite sikt, i takt med landets självständighetsprocess och publiceringen av de följande delarna i den afrikanska trilogin. I den andra, ”No Longer at Ease” – ”Inte längre hemma” på svenska – som kom ut samma år som självständigheten, 1960, upprepas Okonkwos tragedi som en mörk fars när hans sonson Obi, som på byns bekostnad fått en fin utbildning i London, återvänder för att konfronteras med den korrupta verkligheten i det snart självständiga hemlandet, och tvingas inse vad som återstår att tro på när alla gamla sanningar plockats isär, en efter en. Nämligen – förstås – pengarna.
Och snart inte ens det. Chinua Achebes litterära produktion omfattar i allt väsentligt ett knappt decennium; sedan bröt Biafrakriget ut, och från den katastrofen hämtade han sig aldrig riktigt. ”Allt går sönder”: titeln på Achebes genombrottsroman visade sig bli en profetia. Och när det inte finns någon mänsklighet – hur kan man då skriva?
Dan Jönsson, författare och essäist
Chinua Achebe på svenska
Guds pil, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2015.
Inte längre hemma, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2014.
En folkets man, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, augusti 2020.
Allt går sönder, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, 2014.
