Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.
I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.
När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur- och vetenskapskung, som sin företrädare? Nej, det var inte hans grej. Men efter en trevande start med ledord som ”natur och miljö” började kungen verkligen trava i takt med tiden. Han blev näringslivskungen, med benägen hjälp av sina gamla vänner Tom Wachtmeister och Fredrik Palmstierna, som själva råkade vara näringslivstoppar. Natur och miljö fick vara med lite på flanken.
Så beskriver sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist hur kungens officiella profil skapades. I sin bok ”Kungen, Sveriges ledare” menar han att kungens image växte fram helt i linje med den ”företagsekonomisering och nyliberalisering” som präglade det svenska samhälletfrån tiden för hans tillträde.
Kungens egna jämförelser med företagsledare och koncernchefer förstärkte bilden, och det gjorde också en idealisering av framåtriktning, god hälsa, flexibilitet och individualism. Minns hans famösa jultal 2002, där han sa att pessimism inte hjälper någon, och påminde om att det inte kommer några stekta sparvar flygande om man inte själv bemödar sig om att göra sitt bästa. Kungen återspeglade kort sagt idealen och ideologin i en marknadsliberal tid.
För den första Bernadottekungen var utmaningen större. Han blev verkligen tvungen att uppfinna både sin egen kunglighet och sin svenskhet. Jean Baptiste Bernadotte var som bekant general i Napoleons armé. 1810 rekryterades han till Sverige där den dåvarande kungen Karl XIII adopterade honom och utsåg honom till tronföljare. 1818 blev han kung av Sverige och Norge.
Han tillträdde i en turbulent tid. Gustav III hade blivit mördad ett par årtionden tidigare och Sverige hade efter utdragna krig förlorat Finland till Ryssland. Människor var krigströtta. Den gamla stormakten var tillintetgjord, och med den också de ideal som präglat 1700-talets aristokrati. Nu var ingen tid för fransk-inspirerade teaterfjollor, här behövdes en nationell självkänsla som byggde på motsatsen.
Man fann den i fornnordiska sagor, berättar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin bok ”Vikingen, en historia om 1800-talets manlighet”. De här idéerna fick sin egen tankesmedja i Götiska förbundet, grundat 1811. Bland medlemmarna fanns Erik Gustaf Geijer, som satte igång att skriva glorifierande dikter om odalmannen och vikingen. Han skapade en bild av oförställda, förnuftiga och rejäla karlakarlar som ingav kungen respekt och hade ett särskilt band till honom.
För Jean Baptiste, alias Karl XIV Johan, kom Götiska förbundet att fungera som en pr-byrå när han makade till sig en plats på toppen av de nya stornordiska idealen.
Kungen var redan fascinerad av det fornnordiska, berättar Lihammer och Hesselbom, på grund av ett fejk-epos kallat ”Ossians sånger” som fått stor spridning i Europa i slutet av 1700-talet. Nu frossade han och medlemmarna i Götiska förbundet i Snorre Sturlassons samlingsverk ”Heimskringla”, och där hittade han den perfekta analogin till sitt eget liv.
I ”Ynglingasagan” skildras hur självaste Oden kommer resande från söder till ett land långt norrut, som regeras av en barnlös kung. Kungen adopterar Oden och utser honom till sin efterträdare. Precis som Karl XIII gjorde med Jean Baptiste!
Inte nog med det. Oden beskrivs som en stor krigare – och vad var den förste Bernadotte-kungen om inte general med många framgångar? Så kunde en fransk revolutionssoldat skrivas in som kung i centrum av nordisk mytologi, och därigenom bli lite av en pionjär i den nationalism som började formas vid den här tiden. Han var med och skapade ett monster som överlevt alla möjliga transformationer ända in i vår tid. Det var en genial marknadsföringskampanj.
Man kan tillägga att Jean Baptiste Bernadotte också lyckades göra en dygd av sin brist på kunglig bakgrund. ”Mitt svärd och mina bedrifter – det är mina förfäder”, skrev han. Det är en närmast meritokratisk idealbild som pekar in i vår tid.
Jämfört med allt detta ter sig Carl XVI Gustafs image-snickeri som en friggebod bredvid ett vikingatida kulthus. Han har ärvt sin post helt oberoende av meriter. Han formades i sina ideal i en miljö där kompisarna kom från den ekonomiska överklassen, och tiden talade för dem.
Efter arbetarrörelsens glansdagar med jämlikhetsreformer, och 60- och 70-talets vänstervåg, började vindarna vända åt ett håll som passar det samhällsskikt där kungen rörde sig. Fördämningarna brast när Berlinmuren föll och kommunismen bröt samman. En nyliberal våg svepte fram. Den legitimerade sig med just den idévärld som förmodligen redan kändes naturlig för kungen. Han behövde inte ändra på sig själv särskilt mycket.
Nu har ju kungens verkliga inflytande på samhällsutvecklingen trots allt varit begränsat. Han har aldrig varit någon storföretagsledare, och monarker bestämmer inte över Sveriges riksdag och regering.
Men symbolisk makt är också makt, och Mikael Holmqvist talar om den ”royal touch”, som nådigt kan förlänas personer och företeelser. Denna glans är en stark statusmarkör, menar Holmqvist och det har han nog rätt i.
Kom till exempel ihåg skandalerna runt Svenska Akademien som briserade 2017. I debatten efteråt gjordes det ett nummer av att Akademien minsann var under kungligt beskydd, som att det gjorde krisen ännu skamligare. Det uttrycktes förväntningar på att kungen skulle få ordning på alltihop. Typiskt nog sa kungen själv, i en vagt peppig kommentar, att ”alla problem är till för att lösas”. Det var helt i linje med hans image som en resultatinriktad och exekutiv företagsledare.
Men royal touch och näringslivsjargong i all ära: frågan är om inte hans verkliga trumfkort när det gäller att verka relevant i sin tid har varit hans kändisskap. Vi lever ju i en värld där det är värdefullt i sig att vara känd. Spelar ingen större roll för vad, det är förmågan att tränga igenom bruset i alla former av medier som räknas.
Den fick kungen gratis. Hans kunglighet var ett varumärke som bara behövde pyntas. Att det ekar lite tomt på verkligt innehåll bakom fanfarer och ritualer och menlösa uttalanden – ja det är kanske det mest tidsenliga av allt.
Malin Krutmeijer, kulturjournalist
Litteratur
Mikael Holmqvist: Kungen – Sveriges ledare. Natur & kultur, 2023.
Anna Lihammer & Ted Hesselbom: Vikingen – en historia om 1800-talets manlighet. Historiska media, 2021.
