Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen ”Effekter” från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att ”Lars Jakobson var roman- och novellförfattare”. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med sin hustru Kristina, alltid så närvarande i hans texter, och det sticker till i hjärtat när hon i förordet, efter hans död, sitter ensam på deras grekiska favoritrestaurang.
Men Joan Bravais framställning är alls inte sentimental. Allt är nyktert och konkret och följer Jakobsons tanke om att en fantastisk litteratur kräver ett faktiskt språk. Och vi får möta Joan Bravais igen. I förordet till ”John&Denise” från 2013 förebådas utgivningen av ”De odödliga” två år senare. Och förordsskribenten fortsätter att nämna detaljer ur Jakobsons liv och skrivande. En del av dem är enkelt vederlagda för den som är bekant med hans verk och Joan Bravais är, som hon själv konstaterar, namnet på en av hans gestalter i romanen ”Pumpan” från 1991.
Men vem är det egentligen som är död? Och varför? När en svensk litteraturkritiker för några år sen mailade författaren för att fråga om en intervju fick han följande svar: ”Tack för din förfrågan, som jag dessvärre avböjer. Den tidsrymd som stått utmätt i de senaste böckerna (1959-2010), vill jag nog låta vara sådan ett tag till. Utmätt, alltså.” Så frågan är om Jakobson tagit livet av sig för att, liksom retrospektivt, kunna lägga ut texten om sitt författarskap i romanens form. För i förorden växer Jakobsons litteratursyn, eller livssyn ska nog sägas, fram som en pendang till författarskapet. Eller handlar det om att skapa någon form av förtida eftermäle? Knappast. Bara om Jakobson varit död på riktigt skulle ju hans eftermäle vara vårt att värdera. Snarare tangerar hans fiktiva bortgång något i hans författarskap, ett krav på uppmärksamhet och en insikt om att så fort författaren skriver jag så är författaren försvunnen till dikten. Det är också svårt att ta förordens relativa lögnaktighet som en invändning mot vår samtids sakrosankta genre, autofiktionen; den torpederade han långt innan den blev kultursidesstoff och debattämne, i romanen ”Kanalbyggarnas Barn” från 1997. Så det är inte av dessa anledningar som författarjaget Jakobson dragit sig tillbaka. Och till skillnad från Kafka, som dog på riktigt och fick vännen Max Brod att lova att bränna hans manuskript (vilket han som tur var inte gjorde) fortsätter ju Jakobson att publicera sig. Det ser Joan Bravais till.
Eftersom den här radioessän handlar om en påstått död författare tvingas jag till dels använda mig av rykten. Och en sak som Jakobson lär ha sagt är att i den sanna berättelsen om hans fars liv kan han vara tvungen att ändra hans dödsdatum. Det är på samma gång ett mycket vackert och mycket fasaväckande uttalande, som rimmar illa med nuets fixering vid autenticitet. För enligt Jakobson, och även många andra ska sägas, bygger den litterära sanningen på ett hur, på det sätt på vilket världen skildras. Bara genom konsten kan vi nå fram till ett innersta väsen, och för att se det måste vi ibland göra avkall på saker som datum, platser och biografiska fakta. Så när Jakobson skriver om det biologiska stridsmedlet Agent Orange, eller Lee Harvey Oswald, eller sig själv, som i sorgeboken ”Kanalbyggarnas barn”, som till och med avslutas med en hälsning och en underskrift från författaren själv, vet vi att vi läser en text av en författare som tillägnat sig hela sitt ämne och för tillbaka det till oss i ny form. Ett konglomerat av allt vi är och vet. Men. Viktigt. Det handlar inte om den sorts relativism som glatt påstår att språk och värld är åtskilda, att vi inte kan dricka ur ordet kopp eller förändra hjärtan med litteraturen. Nej. Jakobsons författarskap drivs av ett sanningsanspråk som är djupare än så, en färd mot en mörk kärna.
Man skulle om Jakobson nästan vilja använda Malte Perssons ord, när han skriver om Lars Ahlin, att han ”skrev för en framtid som aldrig kom.” För det är just så man känner när Jakobsons ibland lite överdrivna tilltro till läsaren får fritt spelrum. Men det är också den tilltron som får hans texter att inte likna någonting annat i vår svenska samtidslitteratur.
Så här kan det låta:
”Nya kollapsarer upptäcktes. Mätningsskeppen, som också hade att bygga de första stationerna, kunde med samma regelbundenhet som vid andra stjärnor se elefanterna göra sina elliptiska korkskruvskurvor genom det nyfunna systemet och försvinna. Mark stod på en utskjutande balk i det nybyggda fackverkstornet och hörde de upprörda rösterna från kontrollen samtidigt som han kände fluttret från elefantens antigravfält svepa över och igenom hans kropp. Så hastigt som ett överhoppat hjärtslag. Så nära att det var ett matematiskt obefintligt sammanträffande.”
Citatet är från romanen ”De odödliga” från 2015, som nog får sägas vara något av den mest radikala svenska prosa som skrivits efter sekelskiftet. Efter att ha berättelsen inletts med några amerikanska knarkares skitliv visar det sig plötsligt att en av dem är odödlig, romanens tid och rum går sönder, huvudpersonen saknar ständigt sin kärlek, han lever i sekler, ständigt på väg framåt, ständigt fast i evig död, evigt nu, han lever infångad i stenblock, tar sig efter årtusenden loss, han är överallt, alltid, instängd i den icke-död vars motsats han aldrig får njuta.
Känslan av att författaren Lars Jakobson ska återuppstå, ja att han till och med skulle vara lite odödlig, är stark. Och om inte hoppas vi att antalet kommande noveller och romaner på de disketter han anförtrodde Joan Bravais är många till antalet.
Rykten gör till och med gällande att det grundats ett Jakobsonsällskap, något som enbart brukar föräras de författare som är döda på riktigt. Självklart är det, i sann Jakobsonsk anda, hemligt och ska enligt uppgift bara bestå av en mycket liten krets där medlemmarna inte har kännedom om vilka de andra är. Om de kommer att verka för Jakobsons litterära odödlighet återstår att se. Kanske kommer de inte att behöva arbeta så hårt för att hans verk ska spridas i tiden. För likt huvudpersonerna i romanen ”De odödliga” har ju viss litteratur förmågan att leva genom seklerna. Böcker kan förvaras i källare eller i elektronisk form, i sommarstugor och under sängar, för att i en avlägsen framtid återuppstå och få evigt liv.
Stefan Lindberg, författare
