Ett marmorlejon i Venedig med runskrift från 1000-talet på sidan vad är det för märklig historia som döljer sig bakom det? Tor Billgren gräver i Pireuslejonets historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Venedig, senhösten 1799. Det är en orolig period i stadens historia. Den elvahundraåriga venetianska staten har nyligen fallit i Frankrikes italienska krig och Venedig styrs nu av den österrikiske kejsaren.
En svensk befinner sig i staden vid den här tiden: Tolken och språkkännaren Johan David Åkerblad, idag mest känd för sin banbrytande tolkning av Rosettastenen. Men det skedde några år senare. Här i Venedig kommer han att upptäcka något annat.
Johan David Åkerblad är 36 år och ute på en forsknings- och studieresa när han besöker staden. Han har en bakgrund som tolk och tjänsteman vid den svenska beskickningen i Konstantinopel, som på den tiden var det Osmanska Imperiets huvudstad. Förutom turkiska behärskar Åkerblad arabiska, persiska, koptiska och flera andra språk.
Som alla besökare i Venedig beger han sig ut på långa promenader och besöker stadens många monument och historiska byggnader. Det är på en sån promenad, han gör sin upptäckt. På ett av marmorlejonen som står utanför entrén till stadens marinbas, Arsenale, noterar han något välbekant. Han går närmare, känner med handen, och jo, mycket riktigt: Runor. Två slingor, en på vardera sida av det tre meter höga lejonet. Historikern Fredrik Thomasson berättar mer om upptäckten i sin Åkerbladbiografi ”Rosettastenens förste tolkare”.
I den artikel där Åkerblad presenterar sitt fynd förundras han över att ingen tagit notis av runorna tidigare. Lejonet har ju stått där på samma plats i mer än hundra år när han hittar dem. De är visserligen slitna, men syns ändå tydligt, även på avstånd. Han raljerar över ”de Italienske lärde”:
hvad som ej är latin eller grekiska
är dem merendels obekant eller ovigtigt.
I artikeln slår han fast att inskrifterna är oläsliga, men av de skisser han har gjort, är det tydligt att hans kunskaper om runsvenska inte var lika goda som dem i arabiska, turkiska och koptiska.
För visst är texterna läsbara, i alla fall delvis. Dessutom finns en tredje ristning som Åkerblad missade.
Men hur kom det sig att nordbor reste till Venedig för tusen år sen för att rista runor på ett stort marmorlejon?
Svaret är: Det gjorde de inte. Inte i Venedig i alla fall.
För lejonet stod ursprungligen i den grekiska hamnstaden Pireus. Det kan dateras till 300-talet före Kristus och var ett så prominent inslag i staden, att den på medeltiden kom att kallas Porto Leone - Lejonets hamn.
På tiohundratalet var det vanligt att nordbor tog sig till det Östromerska riket för att tjänstgöra som legosoldater hos den bysantinske kejsaren. De kallades väringar. Det fanns stora rikedomar att hämta i form av krigsbyten.
Många runstenar i Sverige, särskilt i Svealand, har uppförts till minne av väringar som omkommit österut, i Grekland, som nordborna kallade det Bysantiska, Östromerska riket.
Och i de nordiska kungasagorna, som Snorre Sturlasons ”Heimskringla”, har strapatserna i öst blivit poesi. En av de mest kända greklandsfararna är Harald Hårdråde, som sedermera blev kung av Norge. Men innan dess var han en mycket framgångsrik ledare för en stor trupp väringar som tjänstgjorde under den bysantinska kejsarinnan Zoë. På lakonisk vers berättas historierna om Haralds många segrar och allt guld han kom över.
Frejdhärjardrott! Du färgat
fjäderbrun örnklo blodig
innan du hitgick; as fick
ulv där järnfjäten skulvo.
Om nordborna som ristade någon av inskrifterna på lejonet i Pireus ingick i just Haralds trupper, går inte att säga. Men det kan inte uteslutas. Tanken, att människorna som i eftervärlden blivit poesi och legend, skulle ha lämnat efter sig egna texter, är svindlande.
Marmorlejonet kom till Venedig 1688, som krigsbyte efter att venetianerna besegrat turkarna, och efter något år hamnade det utanför stadens marinbas, där det står än idag. En av anledningarna till att venetianarna la så mycket möda på att få den enorma skulpturen hem till Venedig är att lejonet är stadens viktigaste symbol. Venedigs skyddshelgon, evangelisten Markus, symboliseras ju av just ett lejon.
Efter Johan David Åkerblads upptäckt 1799 har många runlärda försökt tyda inskrifterna. Den senaste och mest utförliga analysen är gjord av runologen Thorgunn Snaedal, som undersökte skrifterna i omgångar mellan 2009 och 2013. Under olika årstider och med solen olika högt på himlen, har hon med ögon, fingertoppar och stort tålamod sökt sig fram över marmorn och kommit längre än någon annan uttolkare.
Hennes mycket gedigna rapport är fängslande läsning.
Genom att studera ornamentik och vilken typ av runor som använts, går det att dra flera slutsatser. Snaedal konstaterar till exempel i likhet med tidigare uttolkare, att de tre ristningarna är gjorda vid olika tillfällen, av olika personer.
Men att det är svenska väringar som ligger bakom, är hon nästan säker på, eftersom bruket att rista runor och resa stenar strängt bara förekom i Sverige på tiohundratalet.
Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare.
Textslingan på lejonets vänstra sida lyder enligt Snaedals tolkning och min förenklade bearbetning, så här:
Truppens män högg runor efter Horse bonde. Svear ombesörjde detta på lejonet. Han föll innan han kunde uppbära en gäld.
Som så ofta ristades runorna alltså till minne av någon, i detta fall Horse. Kanske var han truppens ledare? Kanske ingick han bara i manskapet. Hur som helst dog han innan han hade fått en gäld, det vill säga del i något krigsbyte.
Det finns en annan, kortare text på lejonets vänstersida. Det är den som Åkerblad missade. Den är läsbar i sin helhet och lyder:
Krigare – eller – unga män ristade runorna.
Det vill säga helt vanligt klotter.
Den tredje texten finns på lejonets högersida och är närmast oläslig, med undantag av några namn, bland annat Åsmund. Det är troligen han som ligger bakom ristningen. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. I sin rapport är Thorgunn Snaedal full av beundran inför hans gedigna teknik och personliga stil.
Att nordbor ristade runor här och där på sina resor är inte så märkligt. Ett annat exempel är runorna som finns på en balustrad i Hagia Sofia i Istanbul.
Men hur kom det sig att det blev en grej bland svenska väringar att rista runor just på lejonet i Pireus? Det är troligen flera decennier mellan de olika inskriptionerna. Så hur kunde de som gjorde den andra och tredje ristningen veta att det redan fanns runor på lejonet?
Kanske var de färgade, så att de syntes tydligt? Kanske fanns det någon form av rykte och ritual väringar emellan, som gick ut på att den som kommer till Pireus, ristar runor på lejonet – ungefär som att som att kärlekspar fäster hänglås på broar som Pont des Arts i Paris?
Marmorlejonet från Pireus ger oss en enastående direktkontakt till historien. Dels genom själva lejonet, som är 2300 år gammalt, det vill säga samtida med Alexander den Store.
Dels genom de tusenåriga runorna, och berättelserna och levnadsödena som de ger ledtrådar till: Om den stackars Horse Bonde, som aldrig lyckades få något krigsbyte, och om den skicklige runmästaren Åsmund, vars budskap är höljt i dunkel.
Tänk om det finns spegelbilder av dessa berättelser i Sverige? Tänk om det finns en runsten över Horse någonstans, rest av hans familj, som ju ofta skedde till minne av de som inte kom tillbaka från Grekland.
Tänk om det finns andra ristningar Åsmund. Det är en förhoppning som Thorgunn Snaedal uttrycker i slutet av sin rapport. Tänk om sådana framtida fynd skulle kunna kasta ljus över det han ristade på marmorlejonet?
Tor Billgren, frilansjournalist
Historien är inget som ligger fast och konstant i det förflutna utan den avtäcks ständigt mitt framför våra ögon. En upptäckt i Venedig leder till några sysslolösa sjömän på permission i Pireus, som leder oss ner under jorden nånstans i Svealand, där stenarna väntar på att upptäckas.
Avannons
Tor Billgren stod för dagens essä. På Historiska Museet i Stockholm finns en avgjutning av lejonet, där runorna är färgade så att de syns tydligt. Thorgunn Snaedals [snajdall] rapport ”Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig” är utgiven av Riksantikvarieämbetet.
