Att se något vackert, köpa det, prata om det. Tre saker som bidrar till att sudda bort vardagens grå bekymmer. Och i klimatkrisens tidevarv har det rentav blivit önskvärt, relfekterar Boel Gerell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag lyssnar på en radiodokumentär och hör hur en kvinna försöker berätta en historia. Hon heter Agneta och är hemlös sedan många år tillbaka. Gång på gång börjar hon berättelsen om ”en jävla elak snut” men hejdar sig i plågade andetag.
”Och när jag var ute en natt… det var en hemsk situation… det orkar jag inte prata om nu… jag får bara ont i magen av det…”
Återigen de där tunga andetagen och sen en annan röst. Ljusare och mer levande och hon konstaterar att de sitter vid en röd bil.
”En röd bil, det är trevligt. Och så gillar jag metallicblå, det är en vacker färg.” Hon målar berättar hon och är mycket intresserad av konst. Färger, att ”kasta färg på stora papper”. Sen ”börjar hon rita saker”.
Gång efter annan under samtalet händer samma sak. Ett svårt ämne, rösten som stockar sig, en tystnad och så blicken som flackar efter något annat, ofta en färg som hon beskriver detaljerat och innerligt. Febrilt griper hon efter detta andra, som också är livet, som är enbart underbart. Som smittar av sig genom att hon är en sån som ser. Som lägger märke till den glänsande blå nyansen hos bilen som passerar. Som vet att uppskatta det vackra och på köpet blir lite vackrare själv och något mer än det där andra, uppenbara. En hemlös.
Jag fastnar vid kvinnans avledande manöver och jakt på skönhet för att jag känner igen beteendet hos mig själv. Hur många timmar, dagar, kanske veckor av mitt liv har jag ägnat åt att rastlöst bläddra mellan vackra föremål på nätets auktionssajter? Inte enbart för att jag vill köpa några av sakerna utan för att sidorna erbjuder en frizon undan krav och ställningstaganden, dåliga nyheter och hot om undergång.
Mest tittar jag på silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Droppar av bergkristall i perfekt balans i halsgropens mjuka försänkning, av Torun Bülow-Hübe. Ringar med roterande kulor av karneol i hemlighetsfullt glipande musselskal av Elis Kauppi. Blågrönt skimrande berlocker i emalj av David Andersen och hisnande rymdäventyr i silver och akrylplast, av Björn Weckström.
Stenar av ametist, rutilkvarts, lapis lazuli, obsidian, aventurin, agat, månsten.
Namnen, glansen och linjespelet uppfyller mig och stänger ute allt annat som jag för ögonblicket inte orkar ta in. För några minuter, en kvart eller halvtimme är det bara jag och silvret och så formgivarna förstås, människorna bakom verken som nästan allihopa gått ur tiden. Men som ändå är där i stunden och det är lätt att tänka att jag i någon mening känner inte bara dem utan också eran de verkade i. En period av självförtroende, optimism och konstnärligt nytänkande inbillar jag mig. En tid när kvinnokroppen släpptes fri i kläder av töjbar trikå och smyckena som tidigare varit små och ängsliga i guld blev stora och självsäkra i silver. En tid för revolution och kvinnofrigörelse, idealism och hopp om framtiden.
Stick i stäv med denna minst sagt romantiserade vision av sextiotalet står förstås historieskrivningen själv. Det var inte bättre förr och det blev inte bättre sen, bara annorlunda. Lika lite som ett silversmycke med aldrig så baxnande estetiska kvalitéer förvandlar människan som bär det på djupet, förändras världen i grunden av ny teknik och ny formgivning.
Möjligen i ögonblicket. I brytpunkten när det gamla rämnar och det nya spinner trådar över avgrunden mot det ännu okända är allt fortfarande möjligt. Någonstans i detta skälvande tillstånd av oförlöst förväntan befinner sig det unga parisiska paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs debutroman ”Tingen”. Boken publicerades 1965 och skrevs några år tidigare, men bär ändå undertiteln ”En berättelse om sextiotalet” som om författaren ligger steget före och redan i decenniets början vet hur det ska sammanfattas.
Glappet går igen i bokens gestalter som är märkvärdigt vaga i konturerna och inte riktigt närvarande i sitt löftesrika sextiotal. Tydligast ger de sig till känna just genom sin längtan efter den nya tidens designföremål och moderniteter som är passionerat och detaljerat beskrivna i texten. I drömmen om tingen och den livsstil och den komfort de förväntas föra med sig lever de intensivt men i samma stund längtan överger dem börjar de tvivla på sin egen existens. Eller som Perec skriver:
De tyckte, när de såg tillbaka, att de, tidigare – och detta tidigare flyttades varje dag längre tillbaka i tiden, som om deras förflutna hade förvandlats till en saga, något overkligt, något formlöst – att de tidigare, åtminstone hade haft en längtan efter att äga. Det var en strävan som hade gett dem en tillvaro. De hade känt sig målinriktade, otåliga, förtärda av begär.
Perecs roman är på många vis en sorglig bok. För visst borde det vara andra saker som gör oss levande och närvarande i nuet, än längtan efter skönhet och bekvämlighet. En strävan efter materiella fördelar som drivit mänskligheten att pröva nya sätt att överleva, på nya platser och med nya redskap. Och som fört oss dit vi är i dag. I ett högteknologiskt samhälle balanserande på randen till apokalypsen, när vårt klimat inte längre klarar av allt avfall som hopats efter vår utveckling.
Ändå vill vi fortsätta att köpa vackra saker och inte bara i hemlighet och i skam. Utan för att visa att vi – liksom Agneta – äger ögon att se och uppskatta det storartade i den grå vardagen. Som Sylvie och Jérôme vill vi göra oss själva synliga och lite mer levande genom föremålen vi omger oss med. Men hur går denna längtan ihop med den annalkande undergången?
En populär lösning på dilemmat stavas second hand. Andra hand som i ett delat ansvar för konsumtionen, där någon annan redan gjort det första riktigt belastande köpet och du själv bara gör skadan något mindre genom att se till att varan får en längre livslängd. Och det är ju faktiskt ingenting att skämmas för, tvärtom.
I skuggan av klimatkatastrofen växer statusen för begagnatmarknaden och dess kunder, där just det nötta och ålderdomliga i produkten ger den ett värde som ofta överskrider nyvarans. På köpet ges en berättelse. Om föremålet och dess historia, men också om köparen själv och kampen denne fört för att anskaffa objektet. Köpet ska inte bara vara ett köp i mängden, som vem som helst kan göra. Utan en handling som kräver kunskap, tid och ett mått av tur som påminner om fiskelycka.
Så också för mig, naturligtvis. Min kärlek till sextiotalssilvret är långt ifrån platonisk. På ett plan vill jag gärna erövra också och när jag föreställer mig ögonblicket då jag och silvret förenas ser jag inte bara den blixtrande skönheten det ska tillföra min person. Utan jag hör också historien som jag ska kunna berätta.
Om halsbandet som köpts och sålts så många gånger att det förlorat sin identitet. Som lades ut till försäljning som ett stackars föräldralöst hänge i mängden, när jag – bara jag – visste att det var ett smycke som skapats av självaste Elis Kauppi. Hur jag väntade och vakade och ropade hem det för en hundralapp, när det var värt minst det tiodubbla.
Triumfen. Utvaldheten. Jag och silvret. Jag och Elis. Jag och tigerögat i hängets mitt och vi ser på varandra i ömsesidig kärlek och beundran. Så länge det varar, förstås.
Boel Gerell, författare och kritiker
Källor
Bengt bok: Kvinnorna på härbärget, P1 Dokumentär.
Georges Perec: Tingen – en berättelse om sextiotalet. Översättning av Fredrik Rönnbäck. Modernista, 2017.
