Psykoterapi har spelat en avgörande roll i Nobelpristagaren Louise Glücks liv och poesi. Jonas Brun, en av hennes översättare och själv psykolog, reflekterar över sambandet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Psykoanalys lärde mig att tänka. Lärde mig att använda min tendens att inte vilja formulera tankar om mina egna tankar, lärde mig att använda tvivel, att uppmärksamma undvikanden och utelämnanden i mitt eget tal. Det gav mig en intellektuell uppgift som gjorde det möjligt att omvandla paralysen jag upplevde – som är en extrem form av självtvivel – till insikt.”
Det är den amerikanska Nobelpristagaren och poeten Louise Glück som skriver detta.
Hon är knappast den första eller siste Nobelpristagaren som gått i psykoanalys. Och hon är inte heller den första författaren som ställt sig frågan – tänk om terapin tar något från mig? I essän ”The Education of the Poet” skriver hon:
”Jag trodde att det som höll mig vid liv, att det som gav mig hopp, var min ambition, min känsla av ett kall. Jag var rädd för att mixtra med mekanismen. Men en viss grundläggande pragmatism sa mig att jag ännu inte skapat något som skulle stå sig, därför kunde jag inte tillåta mig att dö.”
Essän beskriver Glücks familjebakgrund, vad hon läste som barn, viktiga lärare: de centrala upplevelserna som format henne som författare. Hon berättar också varifrån det ytterst konkreta hotet om död kom. Som sextonåring drabbades hon av svår anorexia, som hon beskrivit som ett slags destruktiv frigörelseprocess. Hon påbörjade på eget initiativ en psykoanalys som skulle vara i sju år.
Det hände att hon anklagade sin analytiker, sa att han skulle göra henne så frisk och hel att hon aldrig skulle skriva igen. Till sist fick han, som hon skriver, tyst på henne: (citat) ”Världen, sa han, kommer att ge dig nog med sorger ändå. Jag tror att han väntade med att säga det för, inledningsvis, var det faktum att världen alls finns bortom min förståelse, som den är för alla egocentriker.”
I Glücks fall var farhågorna obefogade. Behandlingen tog inte bort grunden till kreativiteten, utan möjliggjorde den. Hon har i flera sammanhang återkommit till hur den psykoanalytiska erfarenheten har format henne, inte bara som människa, utan också som författare.
Ibland syns kännedomen om psykoanalys mycket konkret i Glücks poesi, i dikter som beskriver en terapisituation, stundtals underförstått, stundtals utsagt. Som i dikten ”Svärdet i stenen” från samlingen "Faithfull and Virtuous Night" från 2014:
Min analytiker tittade upp hastigt.
Självklart kunde jag inte se honom
men jag hade lärt mig, under våra år tillsammans,
att intuitivt uppfatta rörelsen. Som vanligt
vägrade han bekräfta
om jag hade rätt eller inte. Min påhittighet mot
hans undanglidanden: vår lilla lek.
Jag har haft stor nytta av att vara psykolog när jag översätter poesi. En översättare måste, precis som en psykolog, vara en god lyssnare. Jag behöver inte bara vara uppmärksam på ordens mening, rytm och nyanser, utan också på vad som inte blir sagt, vad som rör sig under ytan. För att översätta är alltid att också tolka en text.
Och som jag måste vara uppmärksam på om en patient plötsligt säger något oväntat, måste jag vara uppmärksam på när texten jag översätter tar en oväntad vändning.
I diktsamlingen "A Village Life", från 2009 heter en av bokens sista dikter "Fladdermöss". Den avslutas med ett citat:
”Som Margulies säger: Döden / förskräcker oss alla till tystnad.”
A Village Life är på många sätt Glücks mildaste bok, dikterna sträcker ut sig och talar lugnt och sakligt. De kretsar kring personer, händelser och natur i en by där jorden brukas traditionellt och småskaligt och där man samtidigt vet att något annat väntar om hörnet. Det slags liv man lever kommer snart att förändras i spåren av ny teknologi. Men just nu pågår livsrytmen som den alltid gjort, med sorger och glädjeämnen. Citatet bryter textens överenskommelse med läsaren, tilltalet är annorlunda liksom vid sidan av den beskrivande och kontemplativa stämning vi vant oss vid.
Längst bak i boken finns en not där man får veta att citatet är hämtat från ett föredrag som psykoanalytikern Alfred Margulies höll 1998 på The Massachussets School of Professional Psychology. Det är det enda angivna citatet i boken och ett av mycket få rena citat i hela Glücks författarskap. Jag läser citatet som en sorts hälsning till resten av boken – glöm inte att döden förskräcker också i den här byn jag skriver fram. Citatet sticker alltså ut, som texttyp betraktat. Men tematiskt ligger det i linje med Glücks författarskap. Dödens realitet och rädslan för att tystna är motiv som förgrenar sig genom hela hennes verk. Som det står i dikten Vild iris, ur diktsamlingen med samma titel:
Det är fruktansvärt att överleva
som ett medvetande
begravt i den mörka jorden.
Inte bara psykoterapi, utan även psykofarmaka förekommer i Glücks författarskap. Främst i den syrliga skilsmässoboken "Meadowlands" från 1996, där många dikter är uppbyggda som dialoger (eller snarare gräl) mellan paret som snart ska separera. ”Du borde ta någon av de där kemikalierna, / då kanske du skulle skriva mer”, säger den ena parten till den andra i en dikt. Och i en av de sista dikterna berättar den andra parten något om deras bröllop som aldrig sagts tidigare: ”Jag tog valium den kvällen.”
Men det är ett sidospår. I Louise Glücks diktvärld är det som det borde vara i den riktiga världen – psykoterapi, inte psykofarmaka, är förstahandsvalet när det gäller att behandla och förstå psykiskt lidande. Insikt är det långsiktiga målet, de som talar i Glücks dikter –oavsett om de är växter, gudar, eller människor – vet att snabba lösningar bara är tillfälliga. De ser livet utan skygglappar och tar sig an det som en uppgift som är både smärtsam och hänförande. De vet att allt kan förändras, också det som framstår som mest hopplöst, så länge man fortsätter, så länge man talar.
Ord kan göra tillvaron begriplig och därmed förvandla den, i poesi såväl som i psykoterapi.
Därför är det är inte bara dödsmedvetandet och skräcken för stumhet som präglar Glücks diktning. Ett lika grundläggande motiv är helandets och återfödelsens möjlighet. Den är inte lättvunnen. Men den finns. Som när man tror att vintern ska vara för evigt och snödropparna plötsligt bryter genom den kalla jorden. I Vild iris ger Glück snödropparna röst och låter dem säga:
rädd, ja, men bland er igen
gråtande ja riskera glädje
i den nya världens råa vind.
Jonas Brun, författare, översättare och psykolog
