Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.
I ett hörn av friluftsmuseet Skansen i Stockholm står ett lusthus med cremegula väggar och duvgrå detaljer. Det ser på samma gång stolt som lite ensligt och bortkommet ut, som om det väntade på bättre tider och nya sammanhang. För länge sedan var det omsusat och vida känt, ett hus som inget annat hus i världen. För här serverades de döda semla med kokt mjölk, och här tänktes tankar och skrevs ord som stammade direkt från Gud. Just i detta lilla lusthus, på den tiden beläget vid Swedenborgs gård på Södermalm.
Gården förföll efter Swedenborgs död och revs till slut. Kvar stod det ensamma lusthuset i uselt skick. Ett tag tjänade det som förvaringsbod och tillhåll för tjuvar, för att sedan bli museum: ett skynke med stjärnor fästes i taket, man ställde dit en kista med siaren som vaxdocka, och tog 10 öre i entré. Sedan fick Artur Hazelius upp ögonen för huset och på 1890-talet lyckades han köpa och flytta det till Skansen.
Det blåser kallt i trädkronorna när jag en bister vårdag är på besök. Snart är det stängningsdags och de omgivande stadskvarteren ligger öde. Men vandrande i rosengården som omger lusthuset tänker jag på en annan vårdag, år 1745 i London. Där sjuder de trånga gränderna av liv. Klapprande hästkärror samsas med gastande fiskmånglerskor, garvare, slaktare och tiggande barn. Från dikena stiger stanken av jäsande sopor, byrackor skäller, studenter hyllar Newtons snille. Fred mellan Österrike och Bayern, ropar tidningsförsäljarna.
In på källarkrogen längre ner på gatan stiger en adelsman, klädd i sliten svart rock, kråsskjorta och med peruk av tidens snitt. Under de pudrade lockarna skymtar ett avlångt ansikte med vaken blick och det försiktiga leendet är samtidigt barnsligt som distingerat. Det är den svenska vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg.
I ett ensamt rum, upplyst av en kandelabers fladdrande sken, äter han sin enkla måltid med god aptit. Hela dagen har han skrivit på boken De cultu et amore Dei, ett slags skapelseberättelse där världen kläcks ur ett kosmiskt ägg, befruktat av Gud, och tankarna är alltjämt på författandet, fraserna på latin dansar för hans inre syn.
Men nu hejdar han sig mitt i en tugga. För plötsligt brer ormar, grodor och paddor ut sig över hela golvet. Ja, runt bord och stolar och ända fram till hans skor slingrar sig dessa vidriga kräldjur. Han ryser till. I samma stund uppenbarar sig en man i ett hörn av rummet. Ät icke så mycket, förmanar han.
Omskakad skyndar Swedenborg hem. Men redan samma natt uppenbarar sig den mystiske mannen igen, och nu avslöjar han sin identitet: Han är Herren Gud själv. Och han har kommit för att förkunna Swedenborgs uppdrag: att förklara Bibelns andliga innehåll för människorna.
Allt ifrån denna stund ägnar den svenska vetenskapsmannen resten av sitt liv åt de religiösa frågorna. I arton teologiska verk tolkar han skriftens djupare innebörd. Enligt hans så kallade korrespondenslära har varje bibliskt ord en dold andlig innebörd och vi kan bara förstå Bibelns mening genom att lista ut dessa korrespondenser. Med andra ord är Bibeln en slags rebus som Swedenborg utsetts av Gud att lösa.
Han avslutar sin långvariga anställning som tjänsteman på Bergskollegium och 56 år gammal blir han i stället tjänsteman i andevärlden. Ja, hädanefter tillåts Swedenborg fritt träda in i livet på andra sidan. På en gropig gata i London hälsar han hövligt på den bibliske Moses, och tillbaka i Stockholm tar han emot de döda i sitt lusthus – han möter storheter som Platon, Aristoteles och Martin Luther, och en hel del vänner och fiender från sin egen tid.
Vad nytt från jorden, brukar andarna nyfiket fråga.
Inte sällan handlar nyheterna om den svenske profeten själv, vad han skrivit och förkunnat. Diskuteras religiösa frågor ger de döda honom alltid rätt – det är ju trots allt Gud själv som viskar i hans öra.
På sina strövtåg i andevärlden möter han även varelser från andra planeter. Folket från Jupiter bor i låga hus med tak av vitblå bast och tycker om att sitta på fikonblad och äta långsamt, medan andarna från Saturnus är så troende att deras händer blir till knivar om någon vill locka dem bort från Gud.
Hur kan då Swedenborg göra sig förstådd med dessa utomjordingar? Det går enkelt – alla talar svenska! Alla är de också noggrant indelade i olika mindre samfund, i en andlig värld som har formen av en gigantisk människokropp, homo maximus. Ja, det är ordning och reda i änglavärlden. Var sak på sin plats. Nästan som ett slags förtida folkhem för de döda, kan man tänka.
Trehundra år efter Swedenborgs bortgång blickar lusthuset ut över de hårt tuktade blomsterhäckarna på Skansen. Rosorna har ännu inte slagit ut. Över Saltsjön sveper mörka molnslöjor in. Lusthuset står igenbommat och tyst. Men en gång i tiden var det fullt av musik och besökare. Här tog Swedenborg emot både döda och levande, och allsköns ärenden och trosfrågor avhandlades. För visst hade ämbetsmannakarriären bytts mot ett mer fritt liv, men var ändå inte lusthuset som ett slags kanslihus, öppet mot hela universum? Och Swedenborg den som bringade svensk ordning, också i livet efter detta.
Några av de samtida besökarna såg sin värd som ett geni, medan andra hånade honom bakom hans rygg. Också hans biografier skildrar en komplex person: en man som med fradga kring munnen yrar om sig själv som Messias och rullar sig i gyttja, och en enastående intelligent människa, en av de mest betydande svenskarna genom tiderna.
Jag slår mig ner på den kalla stentrappan utanför lusthuset och väntar på ett tecken av något slag. Men det andliga kanslihuset ruvar sina hemligheter väl. Precis som Swedenborg själv framstår det som en slags dubbelnatur. Stumt och uppryckt med rötterna förmår det inte riktigt vittna om sin storhetstid, men i en dikt av Hjalmar Gullberg för det sin egen talan:
Kring anden som har flytt, var jag ett skal.
Nu står jag övergiven med min sorg.
Men jag var fylld av harpa och cymbal,
när Gud kom på besök hos Swedenborg.
Vad nytt från jorden, brukade andarna fråga sin besökare från livet. Och man kan undra om de finns kvar där på andra sidan än, i sällskap av sin gode vän från Sverige. Den som dör få se.
Anna Ringberg
Författare
