De europeiska jihadisternas drivkraft är inte primärt religiös, hävdar den franska statsvetaren Olivier Roy. Hans analys får journalisten Anna Thulin att ställa övergripande frågor om samhället idag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Terrorism och jihadism är inga nya företeelser. Det som är nytt är hur terroristerna medvetet söker döden, menar den franska statsvetaren Olivier Roy.
Jag tänker på hans ord när jag passerar två franska bistrobarer i närheten av Saint-Martin-kanalen i Paris. Jag ser fortfarande skotthålen i fönstren, trots att rutorna har bytts ut för längesen. Jag minns rosorna och doftljusen och blodfläckarna vid uteserveringarna, trots att asfalten har sköljts ren av otaliga regnskurar. Den som går på Drottninggatan i Stockholm kan känna igen känslan. Terrorn sätter osynliga spår i minnet och platsen förblir inte densamma efteråt.
Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning
Det var i november 2015 som jag var i Paris för att rapportera om terrorattentaten, där självmordsbombare sprängde sig utanför fotbollsarenan Stade de France och beväpnade män öppnade eld i konserthuset Bataclan och vid restauranger runtom i staden. 130 människor dog och ytterligare hundratals skadades. Kort efteråt tog terrorgruppen Islamiska staten på sig dåden. Att försöka förstå varför kan tyckas absurt och meningslöst. Ett trauma går inte att placera in i den vanliga berättelsen om livet: den är till sin natur ett avbrott, en svart punkt.
Men den franska statsvetaren Olivier Roy gör ett försök. I sin bok ”Jihad och döden”, som kom på franska 2016 och i svensk översättning av Johan Öberg 2017, för han fram en teori som blivit kontroversiell i vissa kretsar: nämligen att de europeiska jihadisternas drivkraft i första hand inte är religiös. Istället kan terroristerna ses som personer som på djupet saknar tro på någonting, nihilister som söker sin egen död. Man spränger sig själv, står kvar med vapen i hand när polisen kommer och har ingen allvarligt menad flyktväg. Man är inte rädd för att dö, eftersom döden är målet. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning: man blir martyr i en påstådd strid och får ett frikort till paradiset.
Det finns förstås de som ångrar sig halvvägs, som Rakhmat Akilov i Stockholm. ”Han misslyckas med att dö”, skriver Göran Rosenberg i Expressen, ”eftersom bomben inte exploderar utan börjar brinna runt benen och det plötsligt gör för ont att dö och han flyr.” Men Akilovs mål var ändå att dö. Det var slående hur likgiltig han var efteråt, både inför sig själv och offren, som om motivet inte spelade någon större roll. Det viktigaste var att ha ett motiv – vilket som helst.
Det stämmer med bilden som Olivier Roy målar upp av typiska jihadister: Ofta har de ett småkriminellt förflutet, de kommer från alla klasser och de har sällan varit troende särskilt länge. Snarare är de religiösa nybörjare och ganska okunniga om de andliga texterna. Akilov tycks knappt ha vetat något alls om den religion i vars namn han ville döda.
En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel.
Radikaliseringen föregår islamiseringen, skriver Olivier Roy vidare. Vad menar han med det? Jo, helt enkelt att de som ställer upp som terrorvolontärer först visar tecken på radikalitet, och därefter finner ett religiöst narrativ för att få utlopp för våldet. Terrorn som ett slags utökat självmord, alltså. Vilket går tvärt mot den islamiska traditionen, där någon som dör i strid visserligen kan upphöjas till martyr, men den som söker döden kränker guds vilja.
Jihadismen har också karaktären av en ungdomsrörelse med starka drag till populärkultur, åtminstone i Europa. Iscensättningen av döden är inspirerad av filmer och dataspel. Innan terrordåden förbereder man sig med rekvisita och filmer på nätet, där man poserar med vapen och motiverar sin handling. I jihadisternas förvridna värld är de superhjältar som hämnas egna eller andras oförätter. På det viset påminner de om många skolskjutare och högerextrema terrorister. Att känna sig som en ung loser utan sammanhang gör en naturligtvis inte per automatik våldsam. De som söker sig till våldet, däremot, hittar ofta en berättelse där deras handling får mål och mening. Och där är IS propaganda synnerligen effektiv.
En som har forskat om IS mediestrategi är Michael Krona på Malmö Högskola. I medier pratar man mest om de brutala tortyr- och avrättningsfilmer där offren bär Guantanamo-liknande fångdräkter. Men majoriteten av IS filmer är inte våldsamma, menar Krona. Tvärtom. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. En känsla av mytologiskt paradis och nationalromantik. Skillnaden är att ”nationen” här är gränslös, ett kalifat för hela världens rättrogna. Kvinnan har en betydelsefull roll i det nya samhällsbygget och att fostra framtida jihadister. Till och med i de våldsamma filmerna finns det en estetik för att locka rekryter. Det är Hollywoodliknande produktioner, med effektiva detaljer som får tittaren att känna igen sig. Man kanske använder samma typsnitt som i ”Game of Thrones”, eller sätter en kamera på geväret så att det påminner om ett dataspel. ”Det är inte våldet i sig som lockar, utan hur man förpackar och glorifierar våldet”, säger Michael Krona.
På samma sätt undrar jag om det är döden i sig som Olivier Roy menar när han vill visa på jihadisternas drivkraft. Han argumenterar visserligen övertygande och ger många konkreta exempel. Men är det verkligen döden – döden – som är dragningskraften? I så fall som en övergång till paradiset, inte som att bli maskmat och uppgå i ingenting, väl? Nihilisterna ser ju världen som i grunden meningslös, med avsaknad av moral och en högre makt, medan de självutnämnda terrorkrigarna faktiskt tycks se en mening i sin gärning. Förvriden och avskyvärd, visst. Men likväl en mening.
Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt.
Hur vi tolkar dåden och vilken kontext vi sätter in dem i beror på vilka berättelser vi själva, medvetet eller omedvetet, väljer att se. Samma helg som terrordåden i Paris skedde 2015, besökte jag en fransk barn- och ungdomstidning. Barnen hade bjudits in till ett redaktionsmöte för att planera ett temanummer om attentaten. Deras berättelse om våldet var en annan än de vuxnas. Varför tycker inte terrorister om fotboll? frågade de sig. Ogillar terrorister rockmusik?
Att vi agerar och formar vår världsbild utifrån det vi redan känner till, utifrån de berättelser vi placerar in våra egna liv, tycks gälla både terrorns offer och dess förövare. ”IS styrka ligger i att spela på vår rädsla. Och denna rädsla är rädslan för islam”, skriver Olivier Roy. I min mening verkar vi ha svårare att kalla högerextrema dåd för terrorattacker. De kallas hatbrott i bästa fall, men ses inte som angrepp mot grundläggande institutioner och hot mot samhället i stort. Men är inte ideologiskt motiverade attacker i skolor och bränder på flyktingboenden just hot mot grundläggande institutioner, där målet är att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen?
Om man vill spetsa till det, så tycks IS sälja in sig och locka rekryter med hjälp av storytelling som vilket framgångsrikt företag som helst. I många fall är gärningsmännen ”do-it-yourself”-terrorister som endast har en lös koppling till rörelsen, men som anammat IS berättelse om global jihad och ett så kallat kalifat genom att surfa på nätet. Det får mig att fundera på vilka andra berättelser som finns för människor som saknar sammanhang. Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt. Om vi lyckas så kommer kanske den potentiella terroristen inte bara att kunna se mening med döden, utan även sitt – och framförallt sina offers – liv.
Anna Thulin, journalist
Litteratur
Olivier Roy: Jihad och döden, översättning: Johan Öberg. Daidalos, 2017.
