Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma, låt regnet falla eller markerna torka upp.
Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”, och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.
Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud tagit allt det andra så kan han ta detta också.
Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?
Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar, säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.
”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra.”
För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten. Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor, avfärdades av Karl Oskar som lata.
Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA. Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.
Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.
”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat människor.
Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro, som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids mest lärde man i Rom.
De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.
Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle inget ha fungerat.
Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i Lantbruksakademiens bok.
Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla gudar.
Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på torget.
Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes svett.
Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i stället för att be till Gud, och arbetar hårt.
Strävsamhet är ett adelsmärke för samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna konsumera maximalt. Men det är också ett ideal med djupa rötter inom jordbruket. HesiodosVerk och dagar är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången. När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går upp, är det tid för skörd.
Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på 1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde väder och vind och kanhända även människors öden.”
Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne, planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd och tro.
Maria Küchen
författare och kritiker
Litteratur
Örjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro (översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter. Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.
Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.
