"Människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet" så lyder Kants klassiska definition av Upplysningen. Men hur träder man ut ur sin omyndighet? Torbjörn Elensky finner en metod i upplysningsmannen Diderots delvis frustrerande romaner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För några år sedan hade jag förmånen att få besöka det bevarade 1700-talsbiblioteket på Adelsnäs slott i Östergötland. En vacker och fascinerande samling, där inte minst de många franskspråkiga utgåvorna av seklets engelska bestsellerromaner är en roande påminnelse om att engelska inte alltid varit ett världsspråk.
Men mest fascinerande fann jag ett antal årgångar av den franska tidningen Le moniteur universel, som grundades revolutionsåret 1789, stadigt inbundna i läderband. Här satt alltså en baron på Östgötaslätten och fick hem tidningen från Paris med allt det senaste, revolutionära bulletiner, politiska tal och världsnyheter.
Men det som fascinerade mig mest var de sista spalterna på sista sidan, från terrorns år. Exempelvis i numret från 19 mars 1794: först en lista över dagens domar, inte så få dödsdomar, följd av listan över dagens spektakel, opera, teater, cirkus och annan underhållning. Den krocken i spalterna gav mig en blixtlik insikt i livet under terrorn: för de flesta var livet som vanligt och avrättningarna bara ett spänningsmoment bland andra.
Jag påminns om den där närheten i spalterna mellan avrättningar och underhållning när jag läser Denis Diderots roman "Jakob fatalisten och hans husbonde", som han arbetade med mellan 1765 och 1780. Den namnlöse husbonden säger där till sin betjänt Jakob att folket inte dras till avrättningar för att de är grymma. Tvärtom skulle de rädda den olycklige fången om de bara kunde. Det de söker är något att berätta när de kommer hem, och egentligen gör det detsamma vad det råkar vara. Men en avrättning är naturligtvis något spektakulärt och den som kan berätta om en sådan blir centrum för grannarnas intresse.
Hela romanen om Jakob och hans husbonde, som rider och rider, tar in på värdshus och råkar ut för olika mer eller mindre vardagliga äventyr är framställd i form av samtal och berättelser. Den röda tråden är Jakobs historia om sin stora kärlek, en långdragen berättelse med många turer, som gång på gång avbryts – och som han faktiskt aldrig avslutar i romanen. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att här skrivs en värld fram där alla hela tiden samtalar, där personligheterna utvecklas i möten, och berättelser gömmer sig i berättelser som ryska gummor.
Det är helt följdriktigt att de båda huvudpersonerna, en sorts upplysningstidens don Quijote och Sancho Panza, aldrig blir färdiga med sina historier och att själva romanen mynnar ut i en allmän oklarhet om vad som egentligen hände sedan, vart de var på väg, hur historierna slutade – eller om det faktiskt är en berättelse om verkliga personer eller bara en litterär lek i Diderots samtide författarkollega Laurence Sternes anda.
Vart är de på väg? Jakob utbrister: ”Ja, det är verkligen sorgligt att aldrig veta, varthän man beger sig”. När jag tänker på det är husbonden och hans Jakob inte så mycket en senare variant av riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare, utan snarare är de Godot: på väg, ständigt på väg, mot några som evigt väntar förgäves. Men, som det sägs i en annan av Diderots böcker, "D'Alemberts dröm", som även den är uppbyggd helt av samtal och berättelser: ”Vad spelar det för roll, vi författar inte, vi bara samtalar.”
För en läsare som kräver handling, vill veta hur det går och varför det ena eller det andra sker kan denna typ av litteratur vara frustrerande. Men för den som vill att böcker ska spegla livet är det egentligen höjden av realism: det finns ingen riktning, det finns inget facit, alla är på väg och samtalen är den väv som förenar oss. Samtal mellan människor, men också med böcker, mellan böcker, med författare som både är levande och döda – och tro mig, Diderot tillhör sannerligen de mest levande av alla de författare som bidrog till Upplysningen.
Han var drivande bakom det stora projektet Encyklopedin, som skulle samla all världens kunskap och göra den tillgänglig för alla människor. Ett med nödvändighet dialogiskt projekt, med flera olika författare, livlig korrespondens och en på något sätt hela tiden tillfällig natur: för varje gång ny kunskap tillkommer måste de gamla artiklarna skrivas om, kanske kasseras helt och hållet, och de som redan köpt sig verket en gång skulle behöva komplettera med nya band hela tiden.
Diderots universum är ett samtalande universum, ett där allt hela tiden befinner sig i rörelse. Den mest frustrerande av hans böcker, för den som vill ha raka enkla svar, är "Rameaus brorson". Bokens jag, som väl får antas vara Diderot själv, möter den store tonsättaren Rameaus brorson, som visar sig vara en märklig figur, en slusk och parasit, en sorts äventyrare av det slag som kan finnas i storstäder som Paris, som ena natten sover på gatan och nästa är bjuden på supé i något palats. Hans blandning av cynismer, dumheter, klokskap och vassa iakttagelser inger den som kallas jag förtvivlan, men han verkar ändå inte kunna slita sig. Mitt i flödet är det för många träffande iakttagelser, som är värda att uthärda allt det andra för.
Den kalejdoskopiska, ständigt växlande, ständigt samtalande livskänslan som genomsyrar hela Diderots verk koncentreras i dialogen med Rameaus brorson. Bortom alla de enskilda replikerna skriver han fram en vision av allts villkorlighet, av motsatsernas samtidiga sanning, av oupplösliga paradoxer som vi är tvungna att leva med och hantera, och inför vilka vårt enda val är om vi ska förtvivla över dem eller skratta åt dem.
Brorsonen säger vid ett tillfälle, i en replik som ger en aning om de spänningar som skulle leda vidare till revolutionen att: ”I naturen förtär alla arter varandra; i samhället förtär alla grupper varandra.” Diderot dog visserligen redan 1784, fem år före revolutionen, men han är en av de som anses ha inspirerat den, i sin egenskap av upplysningsfilosof och omstörtande författare. Han tillhör dem som revolutionens motståndare hatade allra mest, inte minst för det honom tillskrivna yttrandet att mänskligheten skulle bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Något han aldrig sagt, även om det låter som en replik som kunnat ligga bra i munnen på Rameaus brorson. Samtidigt tillhörde Diderot dem som även revolutionärerna tog avstånd ifrån, för att han uppfattades som ateist, och att vara ateist ansåg dessa samhällsomstörtare tydde på dålig moral.
Om Diderot själv hade fått uppleva revolutionsårens väg från folkligt uppror över giljotinens terror till Napoleons diktatur föreställer jag mig att han betraktat den som han betraktade sin samtid: som en väv av samtal, fulla av olösliga motsättningar, och berättelser som vi människor aldrig kommer till slutet på, liksom Jakob aldrig tillåts avsluta historien om sin kärlek. Hela denna livskänsla sammanfattas i läkaren Bordeus replik ur D'Alemberts dröm:
Nästan alla samtal är som lathundar (Var har jag gjort av käppen nu då), man har ingen klar föreställning för ögonen (Och hatten!), och av den enkla anledningen att den ena människan inte är den andra fullständigt lik förstår vi aldrig helt, blir vi aldrig helt förstådda...
Och ändå, trots det, tror jag inte att Diderot var någon pessimist, utan att han insåg att vi måste vi fortsätta att samtala med varandra, för något annat alternativ gives icke.
Samtliga titlar finns utgivna på svenska av Bokförlaget Faethon
