Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15.
Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att ”såhär ser inte en dotter ut”.
Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15.
I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som ”slender, pale and serious” (”späd, blek och allvarlig”). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar ”varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle”. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke.
Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp.
För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än ”så här ser inte en dotter ut” har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten.
Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna.
Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det.
Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ”ren manlig vilja”, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur.
Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli “ren manlig vilja” manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet.
Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet.
Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå.
Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp.
Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete
Litteratur
Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995.
Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.
