I den så kallade Wienkretsen söktes under 1920- och 30-talen gränserna för det säkra och meningsfulla. Mycket av filosofin kvalificerade inte. Olof Åkerlund reflekterar över denna strävan med hjälp av bland andra Ludwig Wittgenstein.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När jag en vinter för många år sedan drabbades av en allvarlig sjukdom hade de en dålig dag på lasarettet i den lilla universitetsstaden. Akuten och specialistavdelningen var båda överbelagda och de bråkade om vem som skulle behöva hantera ännu en patient. Till slut blev jag inrullad på ett kontor, och den enda information jag fick kom från en undersköterska som till svar på beredvilligt framsträckt pekfinger utbrast “nej, där sticker vi inte om du skulle bli blind sen”. Dagen efter flyttades jag till en helgöppen avdelning där jag fick dela ett rum med en bitter man som förlorat båda sina fötter till följd av sjukdomen. Det var av honom jag fick min första, mycket subjektiva, introduktion till hur mitt liv nu skulle gestalta sig.
Det var kort sagt något omtumlande. Och som någon som främst alltid kunnat uttrycka sig och förstå saker genom skrift, så var jag mån om att få en anteckningsbok till sjukhuset. Jag antar att jag föreställde mig att jag skulle föra någon sorts dagbok, men det blev inte mycket skrivet. Jag gjorde bara några små teckningar, fram tills att jag vid ett tillfälle plötsligt tittade ner i anteckningsboken och såg att jag omedvetet hade fyllt sidorna med små uppställningar. Det tog ett litet tag innan jag insåg att det rörde sig som om de sanningstabeller som introduceras i Ludwig Wittgensteins "Tractatus Logico Philosophicus".
Det handlar om grundläggande relationer i elementär logik, så kallad satslogik, och är på många håll än i våra dagar det sätt som filosofistudenter introduceras till logik som ämne. Enkel, skön och obestridlig sanning. När jag begrundade vad jag hade skrivit fylldes jag för första gången på flera dagar av något slags lugn.
För den som har en vag bild av filosofi kan det låta märkligt att logik tillhör dess domäner. Men det går faktiskt tillbaka ändå till Aristoteles och handlar om det som alltid, på olika sätt och med blandad framgång, varit filosofins mål: att skapa klarhet. Och vad Aristoteles gjorde var inget annat än att systematisera grunden för allt detta - tänkandet självt. I hans verk “Första analytiken” som utkom på svenska år 2020 kan man själv studera denna alltför sällan uppmärksammade revolution i idéernas historia.
Likt Euklides geometri skulle Aristoteles logik få ett längre liv än så gott som alla vetenskapliga teorier, det var egentligen först på 1800-talet som avgörande landvinningar skulle erbjuda en ny logik med nya möjligheter. Och då väcktes också hoppet om att kunna härleda hela matematiken ur logiken och ge det säkraste mänskligheten visste en ännu säkrare grund.
Sjukdomen jag drabbades av var kronisk. Att säga att jag fortfarande lider av den är alltså en tautologi, ett påstående som uttrycker en utifrån förutsättningarna redan etablerad sanning om man talar om retorik, en sats som är sann oavsett vilket sanningsvärde man tillskriver dess variabler om man talar logik. Wittgenstein framhöll att hela satslogiken var tautologisk. Om man tycker att det får den att verka meningslös, så bör man fundera över om man även anser att datorprogrammering är meningslöst.
Man kan kanske sammanfatta mitt nedtecknande av sanningstabeller på sjukhuset som att det i omskakande tider är en en tröst med tydlighet och klarhet. En period i behov av logikens tröst var onekligen tiden under och mellan de två världskrigen. Det var också då den så kallade Wienkretsen samlades. Matematikprofessorn Karl Sigmund ger sin högintressanta bok om dessa filosofiskt intresserade vetenskapsmän och vetenskapligt sinnade filosofer den passande undertiteln “Filosofi vid avgrundens rand” eller i original “exakt tänkande vid undergångens rand”. I kretsens kärna ingick framträdande samtida profiler som Moritz Schlick och Otto Neurath samt den framstående analytiske filosofen Rudolf Carnap. De såg sig som företrädare för den vetenskapliga världsbilden och ville göra sig av med alla sorters resonerande som inte stod på bergfast grund. Med i gruppen fanns också matematiska genier som Kurt Gödel – den främsta logikern sedan Aristoteles enligt Albert Einstein. Han skulle dock med tiden visa sig vara en metafysiker av platonska proportioner, och representerade alltså i hemlighet allt gruppen bekämpade.
Filosofin hade ju genom årtusendena, i takt med att metoder och teorier utvecklats, knoppat av sig i olika vetenskapliga discipliner. Det som återstod torde antingen kunna omvandlas till vetenskap eller förkastas som nonsens. Och med de nyvunna framstegen i logik så kändes tiden inne för nästa steg.
Wien var en god jordmån för dessa tankar. Härifrån kom fysikern Ernst Mach som hävdade att vi inte hade något “jag” bortom våra sinnesförnimmelser. Hans kollega Ludwig Boltzmann, tänkte i liknande banor, men i en berömd debatt dem båda emellan tog han ställning för atomens existens, vilken Mach förnekade. Och Boltzmann plågades av att de filosofiska problemen ständigt dök upp, hur mycket han än försökte göra sig av med dem. Särskilt frågan om varför något överhuvudtaget existerar gav honom mardrömmar.
För Wienkretsen blev också Ludwig Wittgenstein snabbt en fixstjärna. Hans Tractatus förstods som ett försök att göra sig av med filosofisk spekulation, genom att med logikens hjälp visa på gränsen för det meningsfulla språket. De läste boken både ivrigt och ihärdigt och ur gruppen strömmade många olika försök att skilja på meningsfullt och meningslöst, pseudoproblem och verkliga problem. Svårigheterna med detta företag blev dock plågsamt tydliga. Vetenskapen är ju så mycket mer än matematik och logik, och likt Mach sökte många en fast grund i sinnesförnimmelserna. Olika förslag om att bara det som kunde kontrolleras empiriskt var meningsfullt, eller att meningen med ett påstående var identisk med metoden med vars hjälp man kunde bekräfta det, lades fram. Problemet med alla dessa antaganden är förstås att de själva inte går att bekräfta empiriskt och alltså bör betraktas som meningslösa. Men för vissa i gruppen fortsatte korståget mot filosofin oförtrutet och de såg metafysik och mystisk spekulation i var och varannan buske.
Denna misstanke restes också mot Tractatus av vissa av Wienkretsens medlemmar. De gjorde en enkätundersökning där de före, under och efter sin noggranna läsning fick bedöma de mest centrala av bokens 526 numrerade påståenden enligt en färgskala. Blått betydde medhåll, rött oenighet och grönt att tesen var meningslös. Som Karl Sigmund krasst noterar utgjorde enkätsvaren en brokig palett.
Wittgenstein kom att lägga så gott som allt i Tractatus bakom sig, men han upphörde aldrig att försöka göra slut på det mesta av det som genom århundradena kallats filosofi. Hans utsagor om disciplinen har blivit legendariska. Filosofins syfte, skrev han i “Filosofiska undersökningar”, är att visa flugan vägen ut ur den flugfälleflaska den lockats ner i. Det är språket som ständigt lurar in oss i dessa fällor och varje fråga måste filosofin behandla som om den vore en sjukdom.
Yttrandet får mig att tänka på fysikern Boltzmann som alltmer kom att plågas av filosofins obeveklighet. Driften att filosofera liknar kräkreflexen vid migrän, menade han, den vill kasta upp något fast inget finns där, men, framhärdade han samtidigt, det är filosofins höga, majestätiska uppgift att bota mänskligheten från denna fruktansvärda migrän.
Ja, kanske är filosofin i viss mån en sjukdom. Men efter 2500 år av försök med avancerad medicinering, huskurer, åderlåtning och andeutdrivning är det nog dags att vi accepterar att den är kronisk.
Olof Åkerlund, producent för OBS
Litteratur
Aristoteles: Första analytiken. Översättning, inledning och kommentarer Per-Erik Malmnäs. Bokförlaget Thales, 2020.
Karl Sigmund: Wienkretsen – filosofi vid avgrundens rand. Översättning av Jim Jakobsson. Fri tanke förlag, 2017.
Ludwig Wittgenstein: "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg. Bokförlaget Thales, 1992.
Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson. Norstedts, 2014.
