Det mullrar i Sverige om de nya storregionerna. Halva landets yta ska bli en enda region. Och det är bråttom. Men vad händer med demokratin? Och varför vill medborgarna ha folkomröstningar i frågan?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Vi hade ett halvår på oss att få ihop 10 000 röster till ett folkinitiativ för en folkomröstning. För oss tog det tre veckor och vi fick ihop dubbelt så många, drygt 20 000. Det säger ju att det finns ett jättestort engagemang för den här frågan i Jämtland-Härjedalen, säger Mattias Warg i Östersund.
Han har varit med och samlat in namn till ett folkintiativ i Jämtland för att rösta ja eller nej till ett Stornorrland. Han tycker att politikerna inte har gett medborgarna någon chans att ta ställning till alternativen.
– I dag har man drivit processen på ett sånt sätt att man inte ger några riktiga alternativ. Utan man försöker med en lyft partipiska under låtsat oundviklighet kuppa genom det här mellan två valrörelser, säger han.
Men varför mullrar det så runt om i Sverige? Annelie Roswall Ljunggren, statssekreterare hos civilminister Ardalan Shekarabi svarar på frågan.
– Vi har haft en dialog med lokala beslutsfattare. Vi har inte haft en ordning där man samlar möten på torget, säger hon och fortsätter:
– Det här är ju en fråga om administrativa gränser och indelningar. Kanske inte frågor som ligger människor så nära. Förväntningen på offentlig sektor är ju leverans av välfärdstjänster och kanske inte så mycket funderingar över hur koordineras de på bästa sätt, säger Annelie Roswall Ljunggren.
Runt om i landet startas fler namninsamlingar för ett folkinitiativ. I oktober lämnade Norrbottens Sjukvårdsparti över en låda med 23 000 namnunderskrifter till Landstinget med krav på att få folkomrösta i frågan om Stornorrland.
I slutet av oktober inledde civilminister Ardalan Shekarabi samtal med allianspartierna om storregionerna. Till Ekot sa han att det är oklart om det finns en majoritet i Riksdagen för att genomföra reformen.
