Efter en omvälvande vår av revolter, står vi nu inför en lång het sommar? Den mentala kartan i Arabvärlden har ritats om, rädslan för repressiva regimer släppt och en återvunnen värdighet väcker förhoppingar om en ny verklighet. Konflikt blickar tillbaka på stapplande reformprocesser, inbördeskrig och flyktingströmmar i spåren av nyväckta drömmar om demokrati. Hör reportage från Syrien, Libyen och Irak och berättelser om hur vardagslivet förändrats i Jemen, Tunisien och Egypten
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det var strax före jul förra året som den tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouaziz tände eld på sig själv efter att ännu en gång ha blivit trakasserad av polisen och fått sina varor beslagtagna. En händelse som nätt och jämt trängde sig in i nyhetsflödet med en liten notis när människor som kände igen sig i hans frustration börjdade samlas till sporadiska demonstrationer runtom i Tunisien. På sjukhuset där Mohammed Bouaziz vårdades för sina svåra brännskador fick han besök av president Zine El Abidine Ben Ali. Men istället för att dämpa de ilskna stämningarna bidrog hans besök - som tunisierna uppfattade som höjden av hyckleri - snarare till att hälla ännu mer bränsle på brasan. Och utan att någon kunde ana det då, satte det också igång nedräkningen för Ben Ali. När Mohammed Bouaziz dog den 4 januari accelererade protesterna bara ännu mer och nu började de också ta allt större plats i internationella medier.
Från Tunisien spred sig de folkliga resningarna som en löpeld över Nordafrika och Mellanöstern. Protester hördes snart från Jordanien, Oman, Algeriet, Egypten, Mauretanien för att nämna några platser. Men gång på gång kom förutsägelserna på skam om var nästa uppror skulle äga rum - eller var en revolt var helt utesluten. "Det är alldeles för tidigt att tala om en dominoeffekt" förklarade en analytiker efter Ben Alis fall i Tunisien. "Händelserna i Tunisien kommer att inspirera andra men de kommer inte att smitta av sig", deklarerade en annan.
Men trots att verkligheten flera gånger överbevisade analytikerna så verkade alla överens om en sak: Det totalitära Syrien skulle inte få se några demonstrationer. Landet där varje försök till interna protestyttringar mötts med kallsinnig brutalitet och som trots omvärldens pariastämpel värnats som en stabiliserande faktor, där fanns inget att vänta i fråga om folkliga resningar, var den allmänna uppfattningen. Innan Konflikt ser tillbaka på våren som gått börjar vi med ett nedslag i just Syrien: Från gränsen mellan Turkiet och Syrien ger Ekots utsända Katja Magnusson sin bild av ett land i sönderfall, där tusentals människor flyr den syriska militärens attacker.
Det land där den arabiska våren tog sin början var, som alla numera vet, Tunisien. En av de ledande krafterna i den tunisiska reformrörelsen är journalisten Sihem Bensedrine. Hon driver radiostationen Kalima som länge var bannlyst under den gamla regimen och hon leder Tunisiens nationella råd för frihet, CNLT. När Konflikts Daniela Marquardt ringde upp henne i januari, en vecka efter Ben Alis fall, var de gamla strukturerna fortfarande intakta. Och det var först efter en del förhinder som Daniela lyckades få kontakt med Sihem Bensedrine.
Efter revolten i Tunisien spekulerades det genast i vilken annan regim som skulle kunna tänkas falla. Ett land som alla avfärdade direkt var Egypten, där Hosni Mubarak enligt de flesta bedömare satt säkert på sin post. Men bara tre veckor senare var också tiden ute för honom. När en askgrå vice president på kvällen den 11 februari meddelade att Mubarak avgick steg jublet till skyarna över Tahrir-torget. Men hur mår Egypten idag? Sedan Mubaraks fall pågår, precis som i Tunisien, ett mödosamt arbete för att förverkliga demokratisträvandena. Oenigheten om hur valen ska gå till är en av många brännande frågor. För Egyptens många fattiga och för de många arbetslösa ungdomarna har revolutionen knappast inneburit några lättnader i vardagen. Snarare har det blivit sämre när efterfrågan på egyptiska varor sjunkit och många fabriker fått slå igen. Särskilt hårt har alla de drabbats som jobbar i turistnäringen. En av dem är Romany Shohdi, som vi hörde i Konflikt den 26 februari, som handlade om EU:s ekonomiska förbindelser med Nordafrika. Ira Mallik ringde då upp Romany Shohdi, som arbetar på en restaurang i den exklusiva turistorten El Ghouna, dit vintertrötta européer brukar vallfärda i februari men där gatorna i år låg ödsligt tomma.
Det av länderna i arabvärlden som genomlevt de längsta och mest intensiva protesterna är Jemen, på den arabiska halvön. Redan i februari, inspirerade av revolterna i Egypten och Tunisien, började jemeniter i huvudstaden Sanaa belägra en stor gatukorsning i stan, där de satte upp tält och arrangerade stora sitt-demonstrationer. Protesterna spred sig till flera städer under månaderna som följde, och hundratusentals personer krävde president Ali Abdullah Salehs avgång. I programmet den 19 mars intervjuade Konflikts Lotten Collin Nadia al-Sakkaf, chefredaktör för landets största engelskspråkiga tidning Yemen Times. Då var hon skärrad efter att några timmar tidigare ha bevittnat ett blodbad vid den stora gatukorsningen i stan, där fredliga demonstranter blivit nerskjutna av krypskyttar på taken runt omkring.
Vi har också under våren i Konflikt uppmärksammat de länder dit den arabiska våren inte spridit sig, eller där skoningslösa makthavare varit snabba med att kväsa revolten i sin linda. Ett sånt fall är Jemens granne i norr, Saudiarabien, som programmet den 16 april handlade om. För samtidigt som många exilsaudier väntar med spänning på om deras landsmän i en av världens rikaste stater ska våga resa sig mot kungahuset, så fruktar många i Europa och USA för detsamma. Konsekvenserna för oss i väst, om regimen i Saudiarabien skulle falla, är helt enkelt alltför oförutsägbara. Att vi är beroende av saudisk olja för att köra våra bilar och värma våra hus är redan känt, men hur är det med universitet, våra banker och fastighetsmarknaderna? Konflikts Lotten Collin begav sig i april till London och träffade där bland annat den saudiske dissidenten Fouad Ibrahim, som tillsammans med brorsonen Hani nu desperat försöker få igång en revolt i hemlandet.
Medan missnöjet kokade runt om i arabvärlden var det ovanligt tyst från den plats som sedan decennier står i centrum för uppmärksamheten i Mellanöstern: Israel och Palestina. I mars sände vi ett program om den israelisk-palestinska fredsprocessen som hamnat i skuggan av de arabiska upproren. Avslöjandet av de så kallade Palestine Papers, som visade hur de palestinska ledarna under år av förhandlingar med Israel varit beredda att sälja ut grundläggande palestinska intressen och hur nära de samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten - möttes inte av motsvarande proteststormar som rasade runt korrupta ledare i andra länder. Men för många ungdomar blev det ändå en väckarklocka efter år av uppgivenhet och resignation. Frilansjournalisten Andreas Hedfors träffade en av dem på Bir Zeit-universitetet. Vi pratade också med chefen för Palestine Networks, Ramzi Khoury, och Aluf Benn, kommentator på den israeliska tidningen Ha'aretz.
Något som varit påtagligt under våren när protesterna spridits från land till land är den förvåning som präglat reaktionerna i Israel, USA och Europa. Vi har alla häpna tittat på när de arabiska folken revolterat på ett sätt som ingen trodde var möjligt, i länder som många av oss inte visste mycket om innan demonstrationerna började, och ibland också på platser där vi inte trodde att missnöjet var så utbrett. Som i Irakiska Kurdistan, som vanligtvis brukar beskrivas som framgångsexemplet i regionen, där företagsamheten blomstrar, demokratin sakta men säkert förankras och dit utrikesdepartementet inte längre avråder svenskar från att resa. Men när Konflikts reporter besökte Irakiska Kurdistan i april var lugnet långt borta. Protester skakade universitetsstaden Sulaymaniyah, där studenterna demonstrerade mot korruption, valfusk och oljepengar som går till fel saker. Minst 10 personer dödades och 500 skadades under några intensiva veckor som delade det kurdiska folket. Lotten Collin hamnade på ett möte där besvikna och uppretade studenter samlats i aulan på universitetsområdet.
För några veckor sen, den 21 maj, sände vi här i Konflikt ett unikt reportage inifrån Libyen, från Nafusabergen i den oåtkomliga västra delen av landet. Där har befolkningen sedan 3 månader envist hållit Gaddafi-trupperna stången, trots blockader, belägringar och ständig beskjutning. Media har hittills mest fokuserat på upproret i öster, i staden Bengazi, men området vid Nafusabergen är av lika stor, om inte större, vikt för regimen. Här finns oljeledningar, här fraktas nödproviant, vapen och även flyktingar över gränsen till Tunisien. Frilansjournalisten Urban Hamid reste till Nafusabergen och bevittnade krigets obarmhärtighet på nära håll. Han träffade läkare som tvingas operera med rostiga instrument, tonårspojkar som strider med gamla italienska gevär och såg hangaren vars ständigt minskade matreserver ska räcka till flera tusen människor. Han besökte också fängelset, där rebellerna precis tagit två gadaffi-soldater tillfånga när Urban klev in i den unkna, illaluktande cellen.
Lotten Collin intervjuade också libyern Muhammed Habeish, som tillsammans med 9 andra svensk-libyer bestämt sig för att åka ner till Libyen för att ansluta sig till de oppositionella trupperna.
Ordinarie Konflikt gör nu sommaruppehåll. Men lyssna på Konflikts reporter Randi Mossige-Norhems reportageserie Vredens blåbär, måndagar kl 14.30 i P1.
En skön sommar önskar vi på Konfliktredaktionen och på återhörande den 27 augusti!
Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Lotten Collin
