Det här är tredje avsnittet i en serie om migration, generationsansvar och den berättelse som formar vår samtid. Ni kan lyssna på första avsnittet här, och andra här.
I det här avsnittet tittar jag närmare på två aktuella fall – men framför allt på hur problem formuleras, vem som får definiera verkligheten, och varför vissa perspektiv aldrig ens når rubrikerna.
Om skillnaden mellan att känna sig hemma och att faktiskt bära ett historiskt, kulturellt och moraliskt ansvar för ett land. Om hur politisk aktivism har blivit ett argument för att få stanna. Och slutligen om hur empatin har institutionaliserats.
Jag spelar in detta mitt ute i Namibias ödemark, tillsammans med min familj, och det ger perspektiv. För i slutändan är den viktigaste frågan inte vad som känns rätt i nuet.
Utan:
Vad kommer våra barn och barnbarn säga att vi gjorde – när vi fortfarande kunde?
Jonas Nilsson
Om du uppskattar mitt arbete och vill hjälpa till så får du gärna swisha ett bidrag. Märk med gåva och skicka till 076 629 9253.
