Killen bredvid mig har en stor bok med bruna pärmar. Inget omslag. Bara ett nummer. Ser ut som en bok från UB (universitetsbiblioteket). Och det är det. Jag frågar honom.
Det är en bok om sociologisk teori av Robert K. Merton. Killen är doktorand på universitetet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Han skriver sin avhandling om nyhetskonsumtion.
Vad kännetecknar dagens nyhetskonsumtion då? Fragmentering, säger han. Det är splittrat. Folk hittar sina nyheter på många olika ställen. Man kan inte räkna med att vissa nyheter når alla.
Jag berättar om min gamla litteraturprofessor Tomas Forser. Han pratade om dagstidningen som en omnibuss. Det är en buss som alla åker med. En gemensam buss. Dagstidningen var sådan, menade Tomas. I Göteborg läste exempelvis “alla” Göteborgsposten. Det var något man delade.
På samma sätt fungerade vissa TV-program. Hylands hörna är ett historiskt exempel. På spåret tror jag har en liknande funktion idag. Väldigt många ser det.
I dagens fragmenterade medialandskap kan man inte räkna med att man har sett och läst samma saker. Det är inte självklart vad man kan prata om vid fikabordet.
En pjäs på Stadsteatern
Tomas Forser var främst intresserad av dramatik. Under en kurs tog han med oss till en pjäs på Stadsteatern. Det var Samuel Becketts kända pjäs I väntan på Godot som spelades. En av rollerna spelades av Sven Wollter, en riktig veteran. Han var gammal då. Det var inte hans skarpaste prestation. Men Tomas var mycket entusiastisk. Kanske färgades hans upplevelse av nostalgi. Wollter var en viktig och folkkär skådespelare i svenskt teaterliv.
Jag har själv spelat en del av I väntan på Godot som skolteater. Det var min klasskompis Joel som upptäckte pjäsen. Vi skrattade åt den bisarra dialogen mellan de två luffarna.
Senare såg jag samma pjäs i Slottskogen. Fares Fares spelade i en av rollerna. Senare kom Fares att bli en etablerad filmskådespelare. Han har spelat i både svenska och amerikanska filmer. Nyligen var han med i en svensk TV-serie. Vi kommer i fred heter den. Den ska ha något slags sci-fi-tema. Jag har inte haft tid att se den. Har du?
Fares bror Josef regisserade först film. Senare började han skapa TV-spel. Jag och min son spelade hans spel Two Brothers tillsammans. Det är ett ganska allvarligt och sorgset spel. Nu spelar min kompis Josefs senaste spel Split Vision med sin son.
Livets trådar tvinnar sig kring varandra.
Det absurda
Jag tror jag har en dragning till det absurda (det konstiga och samtidigt komiska). Att jobba som sfi-lärare är ofta absurt.
Jag tänker på min elev Lul. Hon var en riktig fighter. Hon hade klarat sig genom mödor jag inte kan föreställa mig. Så satt hon där i mitt klassrum. Hon skulle lära sig svenska. Jag skulle lära henne. Det var svårt för oss båda. Vi hade mycket roligt. Men vi skulle nog båda vart någon annanstans.
Hon kunde uppfostrat sina barn och tagit hand om sitt jordbruk. Jag kunde hängt över någon bok på Universitetsbiblioteket.
Men girigheten vill annorlunda. Den exploaterar, startar krig och driver människor på flykt. Och så hamnar vi där i klassrummet. Vem är lärare och vem elev egentligen. Absurt var det ganska ofta i alla fall. Och samtidigt mänskligt och trevligt.
Upprepningar
Allt detta berättar jag förstås inte för doktoranden. Men vi pratar om hur saker går igen. Det man oroade sig för förr, det oroar man sig för igen. Historien är en upprepning av mönster med variationer.
Mittemot mig sitter en man, till höger i en soffa, vänd utåt. Längst till vänster i soffan, vänd mot honom sitter en kvinna. De är tysta långa stunder, pratar sen lite.
Jag funderar på hur jag skulle beskriva mannens mimik (ansiktsuttryck). Han blickar ner, spänner mungiporna, flackar lite med blicken. Sen vänder han upp blicken, säger något och tittar ner igen. En gång ser jag honom le.
Samtidigt sitter kvinnan mest och tittar ut i ingenting. Väntar hon på kontakt? Sitter hon i sina egna tankar? Svårt att säga.
Hur gör författare egentligen? Det vilar en specifik stämning över scenen. Ansiktets koreografi. De långa pauserna. Men jag vet inte hur jag ska förvandla det till vare sig prosa eller poesi. Att försöka är gott nog. Att beskriva något med precision är svårt även på ens modersmål.
Senare på spårvagnshållplatsen
Jag hör en klar stämma sjunga:
My tea’s gone cold, I’m wondering why I Got out of bed at all. The morning rain clouds up my window And I can’t see at all
(Mitt te har blivit kallt, jag undrar varför jag alls gick upp ur sängen. Morgonregnet immar igen mitt fönster så jag inte kan se någonting)
Det är Dido’s Thank you om du har hört den. Den blev känd när Eminem samplade den. I alla fall – det är nåt speciellt med röster.
Tänker du på sånt? Kvinnan på hållplatsen sjunger inte särskilt vackert. Ändå ställer jag mig så jag kan höra. Det är något lugnande och tröstande med den klara rösten. Snart kommer också refrängen: “I want to thank you. For giving me the best day of my life” (jag vill tacka dig för att du gav mig den bästa dagen i mitt liv). Hon sjunger för sig själv och har förstås ingen aning om att en halvsliten kommunarbetare finner lindring i hennes sång.
Mer handfast är den mellanmänskliga omsorgen dagen därpå. “Det är glashalt”. Pappan med sin grabb i förskoleålder har nästan stått på öronen (=ramlat). Det har regnat på snön och slasket. Sedan har det frusit igen. Han vänder sig om och varnar mig.
Glashalt är en konstig metafor. Glas är ju inte halt. Det måste vara helt blank is som ser ut som glas. Den är väldigt hal. En metafor i två steg alltså.
På vagnen igen
En kvinna läser en bok som heter Hundens inre värld, alltså en bok om hundpsykologi. Jag har lust att fråga henne vad hon har lärt sig. Vad tänker hundar på egentligen? Vi pratade ju om att spegla sig i den andra i förra brevet. Hundar och andra djur är verkligen något annat. Ett annat sorts sätt att uppleva och vara i världen. Ändå kan vi vara i kontakt med dem, djuren. I samtida tänkande och konst kallas detta ibland det-mer-än-mänskliga. Det är ett ganska pretentiöst sätt att prata om det som lever och inte är människor. Vad tror du är poängen med att uttrycka sig så?
Jag låter kvinnnan vara ifred med sin bok. Tänker att hon kanske inte har lust att prata hundpsykologi på spårvagnen klockan 7 på morgonen. Hade jag gjort det kanske den här texten hade blivit längre. Men nu får du associera vidare själv istället. Välkommen att dela med dig av dina tankar.
Jag önskar dig en söndag med oväntad sång!
/Kalle
