Vi lever genom kroppen. Den är där när vi tänker, pratar, studerar, handlar, tränar, dansar, sover, älskar, åldras och dör. Våra upplevelser är kroppsliga. Tanke, minne och känsla förkroppsligas. De blir kropp. Det som är abstrakt blir material.
Vad pratar jag om egentligen? Jag tänker på de svar jag fick på min förra text. Jag frågade var du känner dig hemma någonstans.
I rörelse
Marcus svarade först om sin relation till basketplanen. Där känner han sig hemma. När jag läste det föddes idén till den här texten. Att spela basket är en fysisk upplevelse. Grundläggande är relationen till bollen. Känslan att hålla bollen med båda händerna. Känslan av bollen i en hand. Känslan att studsa bollen mot marken. Känslan när bollen lämnar handen eller händerna i en passning eller ett kast. Jag är inte bra på basket själv. Men jag kan ändå känna känslan av att spela basket. Kroppen minns hur det känns.
Vad mer? Tänk på att hoppa upp och dunka bollen i korgen. Tänk på att absorbera bollens hastighet när du tar emot en passning. Tänk på kraften i armarna när du kastar mot korgen från tre meters håll. Tänk på vridningen i höften när du fintar din motståndare. Tänk på kraften i steget när du springer tillbaka för att försvara. Tänk på smärtan i näsan när du får bollen i ansiktet. Den som har spelat basket vet hur det känns att spela basket. Det är en rik palett av kroppsliga minnen.
I stillhet
Gabriela berättar om att ligga och läsa mellan sina barn i sängen. Läsning är mentalt. Den försiggår i medvetandet. I fantasin. Men upplevelsen är också kroppslig. Hur kännns madrassen? Hur tjock är kudden? Hur mjuk eller hård är den? En eller två kuddar gör stor skillnad. Att ligga nära sitt eller sina barn är en speciell upplevelse. Det är värme, lugn och avslappning. Det är kropp och själ samtidigt. Värmen när man ligger nära. Ljudet av barnens andedräkt. Tryggheten. Uppmärksamheten på barnen.
I det virtuella
Gabriela berättar också om att läsa och scrolla på mobilen. Även det är en kroppslig upplevelse. Att läsa och titta på film kan verka mentalt. Men det är en förkroppsligad aktivitet. Tänk på nackens böjning, armens vinkel när den håller mobilen, den lätta spänningen i handen, rörelsen i hand och finger när de rör sig över skärmen. Till och med vår blick är en kroppslig rörelse när ögonen rör sig upp och ner, fram och tillbaka över skärmen.
I framtiden och minnena
Vi får också veta något om hennes sommarplaner. En kajak ska inhandlas. Att paddla i en kajak är en specifik fysisk upplevelse. Jag är mer van vid kanadensare men har prövat kajak också. En kanadensare är stabilare. Att paddla kajak ställer högre krav på balansen. Det ger en förhöjd medvetenhet om kroppens tyngdpunkt i förhållande till båten.
Jag kan känna spänningen i ryggen. Man sänker ner paddeln i vattnet. Man spänner musklerna och för paddeln bakåt. Känslan av båten som rör sig framåt i vattnet .
Mina föräldrar tog med mig och min bror på många paddelturer när vi var små. Jag minns känslan. Trångt för fötterna. Ställningen lite ihopböjd på kanotens golv. Känslan av vattnets strömmande mellan fingrarna när man stack ner handen.
Iakttagen
Vi pratar om hobbies på jobbet. En kollega berättar att hon dansar bachata. Hon har testat salsa också men det kändes inte rätt. Vissa rörelser känns bekväma och naturliga för kroppen. Andra gör det inte.
Hon berättar att hon tycker det är svårt. Det var en utmaning för henne att gå till lektioner och dansa. Jag tror att det också handlar om att bli iakttagen, att andra tittar på en. Att göra någonting nytt och obekvämt med kroppen är en utmaning i sig. Att vara medveten om andras blickar gör det inte lättare. Självmedvetenhet förändrar faktiskt känslan i kroppen. Jag skulle beskriva det som en spänning, tvekan eller försiktighet. Något håller tillbaka en. Det handlar väl om ett slags skam eller? Något inom en försöker skydda en från att bli dömd.
Det är samma när man missar ett skott eller en pass i fotboll. Det finns en primär känsla av att missa, vinkla foten fel, sikta fel osv… Och det finns en sekundär som är känslan av att andra ser ens misstag. Och den sätter sig i kroppen.
I centrum
Jag är på väg till jobbet på morgonen. Jag ska passera en mindre väg när en sopbil kör ut framför mig. Det är ganska trångt och en skylt står i vägen. Jag tränger mig mellan skylten och bilen för att kunna gå runt bakom. Jag hinner precis igenom när bilen börjar köra. Jag hinner tänka att det där var onödigt stressigt av mig. Sen tänker jag inte mer på det och fortsätter gå.
Bakom mig hör jag “hallå!”. En kille kommer upp bredvid mig och säger “ett tips bara”. Han fortsätter att beskriva hur farligt det var med sopbilen innan. Om den hade svängt ut lite tidigare hade jag blivit klämd. Jag inser att han har rätt. Jag kände ju själv att det var oförsiktigt.
Vår upplevelse är spatial. Vi lever i rummet, medvetna om avstånd, bredd, längd och volymer. “Jag blev lite förskräckt”, säger mannen innan han går vidare. Och jag svarar “ska tänka på det nästa gång”.
I vardagen
Fyll gärna på med fler exempel. Vardagen är fylld av förkroppsligat liv. Fotens försiktighet när det är halt på marken. Fingrarnas rörelse när du slår in portkoden. Köksknivens vikt i handen när du hackar lök. Stelheten i ryggen när du reser dig ur sängen. Tänk efter. Var och när i ditt liv gör kroppen sig påmind? Och berätta gärna för oss andra om du vill.
Jag önskar dig en fortsatt trevlig söndag i samklang med din kropp.
/Kalle
