Hur står det egentligen till med barns och ungas läsförmåga i Sverige – och varför verkar viljan att läsa sjunka snabbare än förmågan att göra det? Författaren, debattören och Berättarministeriets grundare Dilsa Demirbag-Sten menar att vi står inför en bildningskris som är lika mycket kulturell som pedagogisk.
När hon kom till Sverige som sexåring från Turkiet blev språket en port till friheten. Orden gjorde världen begriplig – och möjlig. Sedan dess har hon gjort bildningen till sitt livsprojekt: som journalist, författare, opinionsbildare och i dag som en av civilsamhällets mest inflytelserika röster genom Berättarministeriet, organisationen som ger barn i socioekonomiskt utsatta områden verktygen att läsa, skriva och tänka fritt.
I det här samtalet berättar Dilsa Demirbag-Sten om sin egen resa, om idén bakom Berättarministeriet och om kampen mot den växande läskrisen bland unga. Hon beskriver ett Sverige där allt fler barn tappar kontakten med det skrivna ordet – och där språket håller på att sluta vara en gemensam grund.
Samtalet handlar om ansvar: om skolans, föräldrarnas och samhällets roll – men också om läsningens djupare betydelse för fantasi, empati och demokrati. Vad händer med ett samhälle som inte längre kan läsa sig självt? Och går det att återuppväcka lusten till språk och berättelser i en tid av skärmar, snuttifiering och splittrad uppmärksamhet?
När Dilsa Demirbag-Sten anlände till Sverige 1976 beskrev hon landet som ett perfekt maskineri: vägarna, husen, skolorna, allt fungerade. I miljonprogrammets nybyggda kvarter i Uppsala började en resa som skulle föra henne från de kurdiska bergen till Observatorielunden i Stockholm, där Berättarministeriet i dag har sitt kontor. Där arbetar hon för att ge barn i utsatta områden samma chans som hon själv fick.
– Det var läsningen som räddade mig. Bibliotekarierna såg vad jag behövde och satte klassiker i mina händer.
Efter år som journalist och debattör bytte hon den offentliga arenan mot praktisk handling.
– Jag trodde att det var i politiken de stora tankarna tänktes, men det var det inte.
År 2011 grundade hon Berättarministeriet tillsammans med Robert Weil och Sven Hagströmer, en idéburen stiftelse som ger lärare och elever i skolor med högt socioekonomiskt index verktyg för läsning, skrivande och kritiskt tänkande.
– Vår vision är ett Sverige där alla barn är trygga i det skrivna ordet. Det är den viktigaste beredskap vi har: en medveten och kritiskt tänkande befolkning.
Vägen dit har inte varit enkel.
– De tre första åren visste vi inte om vi skulle överleva tre månader till. Vi jobbade dygnet runt.
I dag har över 100 000 barn deltagit i Berättarministeriets program. Samarbeten med Svenska Akademien och Karolinska institutet har gjort organisationen till ett nav i svensk läsfrämjande verksamhet.
I samtalet berättar Dilsa om sin egen väg till bildningen, om mormoderns sagor i Kurdistan och bibliotekets räddning i Uppsala. Hon talar om vikten av att låta barnen skriva för hand.
– Papper och penna, inga skärmar. Läsningen sitter i handen lika mycket som i huvudet.
För henne handlar läsning om något mer än pedagogik.
– Vi pratar om att barnen inte läser. Men läser föräldrarna? Läser lärarna?
Hon ser läskrisen som ett symptom på något djupare, en kulturell förlust av uppmärksamhet och eftertanke.
– Vi lever i nuets tyranni. Men bildning tar tid.
Samtalet rör sig från hennes egen flykt och frihetslängtan till frågan om kanon, kultur och integration.
– Kanon finns redan. Du behöver bara öppna en historiebok.
Hon ser ingen motsättning mellan klassiker och inkludering.
– Bildning är något alla kan erövra. Och integration blir då en konsekvens, inte ett mål.
