Fredric Bedoire tar emot i sin våning i Klarakvarteren, själva hjärtat av det Norrmalm som han skildrar i sin nya bok Modernitetens hemvist. Lägenheten ser ut precis som man kan föreställa sig att en pensionerad professor i arkitekturhistoria ska bo.
Huset är ett av få som överlevde efterkrigstidens rivningsvåg, eller saneringen, som man sade på den tiden. Det var rivningarna som väckte Fredric Bedoires intresse för arkitekturhistoria. På 1970-talet dokumenterade han husen som revs för Stadsmuseet, och rapporterade även i Dagens Nyheter under vinjetten “Veckans rivning”.
Stockholm i början av 1800-talet var fortfarande en liten stad, ännu präglad av nedgången efter stormaktstidens fall. Under seklet som följde skulle Sverige och Stockholm genomgå en veritabel förvanling genom industrialisering, tekniska framsteg, marknadsekonomi och en kulturell storhetstid. Under denna tid flyttade Stockholms centrum från Staden mellan broarna med dess trånga, vindlande gränder, till Norrmalm, med dess breda paradgator.
En ny generation arkitekter framträdde som ritade privatpalats och hyreshus, affärslokaler och institutioner och gav moderniteten ett ansikte. Denna explosionartade utevckling, där den breda samhällsutvecklingen får sitt tydligaste uttryck i en stadsdel i Stockholm, skildrar Fredric Bedoire i sin nya bok Modernitetens hemvist. 1800-talets Norrmalm.
Den modernitet som titeln syftar på präglades av optimism och framtidstro och teknikutveckling och en historicerande estetik, till skillnad från den modernism som skulle ersätta den en bit in på 1900-talet. 1800-talet var kapitalismens och industrialismens århundrade, men också folkrörelsernas och klasskampens. Det var internationalismens och nationalromantikens århundrade, traditionens och framåtblickandets. Alla dessa tendenser strålade samman i den smältdegel som utgjorde Norrmalm.
Spåren av denna guldålder skulle i stor utsträckning utplånas under Norrmalmsregleringen under efterkrigstiden. Modernisternas syn på framåtskridande innebar ett avståndstagande från historien, också från det dynamiska 1800-tal som lå bara några decennier bort. Även om en del byggnader överlevde rivningsvågorna var det mycket som gick förlorat för alltid.
