I detta avsnitt talar jag med Jon Eirik Lundberg, konstnär, poet, musiker och grundare av Laesö Kunsthal. Vi talar om hans egen väg in i konsten, via arbetet med en av Nordens mest självständiga konstinstitutioner, till kontroverserna kring politisk konst, censur, nepotism och varför utställningar som är omöjliga i Skandinavien kan bli publiksuccéer i Polen.
Vad händer när en konstnär vägrar acceptera konstlivets oskrivna regler och i stället bygger sin egen institution? I detta långa och ovanligt öppna samtal berättar Jon Eirik Lundberg om sin väg från uppväxten i Norge, via poesin och musiken, till ett liv i Danmark där han successivt intagit rollen som både kritiker och institutionsbyggare.
Samtalet börjar i det personliga. Lundberg beskriver hur erfarenheterna från Steinerpedagogik, norsk oljeekonomi och ett allt mer politiserat kulturliv formade hans skepsis mot nyttotänkande, ideologisk konformism och konst som reduceras till budskap. Poesin framstår som hans kärna – men också som utgångspunkt för musik, bildkonst och ett allt starkare behov av att skapa konkreta rum för samtal, inte bara verk.
Prenumerera på Budoarstämning
Det leder fram till grundandet av Laesö Kunsthal på den lilla ön Läsö i Kattegatt. Lundberg berättar i detalj om hur en övergiven smedja förvandlades till en konsthall, om intuitionen som curatorisk metod och om varför just periferin visade sig erbjuda större konstnärlig frihet än huvudstäderna. Konsthallen beskrivs som ett långsamt rum: en plats där publiken stannar, samtalar och där konstverken fungerar som katalysatorer för gemensamt tänkande snarare än snabba markeringar.
Men Laesö Kunsthal blev också en plats för konflikt. Ett avgörande skede kom med utställningen om politisk konst 2019, där konstnärer som annars konsekvent hålls borta från institutionerna ställdes ut sida vid sida. Reaktionerna blev våldsamma: anklagelser, politiska påtryckningar, bojkottförsök och vad Lundberg beskriver som informella svartlistor inom bidragssystemet. Samtidigt strömmade publiken till – nya grupper, nya samtal, nya erfarenheter.
Ur dessa konflikter växte också internationella sammanhang fram. Lundberg berättar hur samma projekt som var omöjligt i Danmark kunde visas i Warszawa, och hur samarbeten med konstnärer som Lars Vilks och senare Odd Nerdrum ledde till stora publika framgångar i Polen. I kontrast till den nordiska kulturpolitiken beskriver han ett polskt institutionsliv där ideologiska motsättningar är öppna och där konstnärlig konflikt inte nödvändigtvis ses som ett hot.
Samtalet vidgar sig till en bredare analys av nordiskt kulturliv: om vänsterpolitisering, nepotism, armslängdsprincipens urholkning och hur begrepp som ”inklusion”, ”diversitet” och ”värdegrund” i praktiken blivit styrinstrument. Lundberg menar att resultatet är ett konstfält där 95 procent rör sig inom samma snäva ram, medan verkligt kritisk och figurativ konst trängs ut i marginalen.
Mot slutet av avsnittet återvänder samtalet till skapandet. Lundberg talar om sitt musikprojekt Batal-Jon, om satiriska protestsånger från höger och om varför provokation i grunden handlar om att säga sanningar som andra försöker tysta. Avsnittet avslutas med en försiktig optimism: övertygelsen om att yttrandefriheten fortfarande finns, och att den som saknar institutioner, offentlighet eller scener i dag faktiskt har möjlighet – och ansvar – att skapa dem själv.
Dela avsnittet
