Ya he puesto un episodio con humor de mi tiempo como profesor, número ocho, pero voy a poner un poco más y aquí viene dos de los puntos culminantes. Ahora voy a rastrillar la arena para Katja y Vilhelm. La primera historia muestra que importante es escuchar lo que dicen los alumnos. La otra muestra que importante es tener por lo menos un poco en la cabeza si eres alumno. Era así. Tenía una clase bastante caótica. Todos pedían ayuda y yo corría aca y allá entre los alumnos (eran 30), tratando de explicar cosas. Entonces Katja me preguntó algo, que no oía muy bien. Pensando que era otro alumno que quería ayuda le respondí: “Espera un minuto, y te ayudaré”. Entonces vino una carcajada. Yo no comprendía por qué. No hasta que me explicaran que ella me había preguntado: “¿Puedo ir al retrete?” Érase una vez cuando discutimos la Unión Europea. Es un asunto que puede ser muy aburrido, y quería mezclarlo con un poco de un libro que había leído. El libro se llama Europa somos los todos, de un autor que se llama Herman Lindquist, que escribe muy bien de estas cosas. ¡También ha escrito un libro que trata de España! Se discute allí que la gente en países vecinos muy frecuente cuentan chistes de unos y otros. Los suecos sobre los noruegos, los españoles sobre los portugueses, todo sin que alguien crea que es la verdad. Los franceses se burlan de los belgas. Herman cuenta una historia de dos personas que se encuentran en un bar en Francia. El uno dice: “Quiere escuchar una historia belga? Es muy buena.” El otro dice: “Por favor, ¡soy belga yo!” “Sí, pero puedo contársela dos veces”, responde el uno. Esta historia contaba a los alumnos. Todos se reían. Entonces Wilhelm, un hijo que no tenía todas las cabras en casa, preguntó, con cara vacía: “Gert, puedes contarme la historia otra vez, no comprendía el elemento de interés…..”. El resto de la clase explotó, carcajadas y carcajadas. Pero Wilhelm parecía muy desdichado.
En sueco/På svenska
Frågvisa elever (83)
Jag har redan lagt ut en episod om humor från min lärartid, nummer åtta, men jag kommer att lägga ut lite mer och här kommer två av höjdpunkterna. Nu krattar vi manegen för Katja och Vilhelm.
Den första episoden visar hu viktigt det är att lyssna på vad eleverna säger. Den andra visar att det är viktigt att ha åtminstone lite i huvet om du är elev. Så här var det. Jag hade en ganska kaotisk lektion. Alla ville ha hjälp och jag sprang hit och dit bland eleverna och försökte förklara saker. Då frågade Katja nånting, som jag inte hörde så bra. Men jag tänkte att det är väl en elev till som behöver hjälp och svarade: ”Vänta en minut, så ska jag hjälpa dig”. Då kom det en skrattsalva. Jag förstod inte varför. Inte förrän de förklarade för mig att hon hade frågat mig: “Får jag gå på toa?”.
Det var en gång när vi diskuterade EU. Det är ett ämne som kan vara mycket tråkigt, och jag ville blanda det lite med saker från en bok jag hade läst. Boken heter Europa är vi allihopa, av en författare som heter Herman Lindquist, som skriver mycket bra om såna här saker. Han har också skrivit en bok om Spanien!
Han diskuterar där att folk i grannländer ofta berättar skämt om varandra. Svenskarna om norrmännen, spanjorer om portugiser, allt utan att nån tror att det är sanning. Fransmännen gör sig lustiga över belgarna. Herman berättar en historia om två personer som träffas i en bar. Den ene säger: Vill ni höra en belgarhistoria? Den andra säger: ”Hör nu, jag är faktiskt belgare själv”. ”Ja, men jag kan ta den två gånger”, svara den ene. Den här historian berättade jag för eleverna. Alla skrattade. Då frågade Wilhelm, en gosse som inte hade alla getter hemma, med tomt ansiktsuttryck: ”Gert, kan du inte ta den där en gång till, jag förstod inte vitsen….” Resten av klassen exploderade, skrattsalva på skrattsalva. Men Wilhelm verkade mycket olycklig.
