La paz tiene su precio… (53)
Vivir en un país que tiene paz desde hace casi 200 años es bueno. Hemos tenido neutralidad durante las dos guerras mundiales. Algunos dicen que eramos cobardes que no participabamos. A veces lo dicen gente de EEUU, pero ellos no se fueron a la guerra sin estar atacados.
Cuando yo era joven todos los varones de 18 años tenían que alistarse. Y la mayoría de ellos tenían que hacer el servicio militar – yo también.
Lo hacía en la artillería antiáarea 90 km de mi casa. No pensaba mucho en que Suecia estaba situada entre OTAN (Noruega y Dinamarca son miembros) y la Union Soviética. El servicio pasaba más como un juego.
Por la mañana preparabamos el cañon y después ibamos a las orillas del Báltico para disparar unos tiros, limpiabamos el cañon y después al barracon. Allí nos enseñaban unos oficinales como se hace la cama y como se limpia su fusil.
Habían muchas personas interesantes en el mili. Me recuerdo especialmente a Wiklund, que no tenía miedo en absoluto en su relación con los oficiales. Era totalmente irrespuetoso. A un oficial en particular, un alférez, que se llamaba Jansson, le gustaba hacerse gracioso. Y es importante saber los distintivos de rangos. Vais a ver…
Un día estabamos arreglado en forma de un cuadrado para que el alférez pudiera enseñarnos más facil los distintivos de rangos. Eso occuría de esta manera: El alférez tenía un libro con los distintivos de rangos y puntaba en uno de ellos y preguntaba cada uno de los soldados algo.
Pero cuando vino a Wiklund, quería usar a si mismo como objeto de educación, y le preguntó: “Wiklund, si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
La respuesta vino sin vacilación: ”Usted es alferraz”.
Nosotros pensabamos: ”Qué descaro”, y el cuadrado de soldados se movía en carcajadas. Y el alférez, en punto de estallar y de cara rojo, dijo a Wiklund: ”Wiklund, por favor, vamos a repetirlo. Si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
La respuesta vino otra vez sin vacilación: ”Usted es alferraz”.
El cuadrado de soldados se movía aún más y las carcajadas resonaban alto en los alrededores.
El alférez hizo un último intento de tener una respuesta correcta agregando: “Wiklund, si no me contesta correctamente esta vez voy a prohibirle a salir del barracon por una semana. Si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
”Usted es alférez”, dijo Wiklund.
El alférez dijo aliviado: “Muy bien, Wiklund”.
“Si alferraz”, dijo Wiklund……….
No era facil enseñar a soldados como estos. Y que suerte qué no teníamos que participar en una guerra…
Cuando mi hijo se alistaba le preguntaban: “¿Quieres hacer el servicio militar? “No en mi vida”, era la respuesta. Y de esta manera no tenía oportunidad de participar en tales episodios como lo de Wiklund……
El paz tiene su precio…..
En sueco/På svenska
Freden har sitt pris (53)
Att leva i ett land som haft fred sen nästan 200 år är bra. Vi har haft neutralitet under de två världskrigen. Några säger att vi var fegisar som inte deltog. Ibland säger folk från USA det, men de gick inte med i kriget utan att attackeras.
När jag var ung måste alla som var 18 år mönstra. Och de flesta av dewm måste göra värnplikten – jag också. Jag gjorde den i luftbärnet ungefär 9 mil hemifrån. Inte tänkte jag på att Sverige låg mellan NATO (Morge och Danmark var medlemmar) och Sovjetunionen. Militärtjänsten var mer som en lek.
På morgnarna gjorde vi i ordning kanonen och sen åkte vi till Östersjöns strand för att skjuta några skott, vi gjorde ren kanonen och sen till baracken. Där lärde några officerer oss hur man bäddar sin säng och hur man gör rent sitt gevär.
Vi hade många intresssanta personer i det militära. Jag minns speciellt Wiklund, som inte var rädd alls i sitt förhållande till officerarna. Han var fullständigt respektlös. Han tyckte speciellt om att göra sig lustig över en fänrik som hette Jansson. Och det är viktigt att känna till gradbeteckningarna. Ni ska se….
En dag stod vi uppställda i fyrkantsformering för att fänriken bättre skulle kunnalära oss gradbeteckningarna. Det gick till på följande sätt: Fänriken hade en bok med gradbeteckningar och pekade på dem och frågade varje soldat om något.
Men när han kom till Wiklund, ville han använda sig själv som,undervisningsobjekt och frågade honom: ”Wiklund, om jag har en stjärna på mina axlar som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?”
”Ni är Henrik!“
Vi tänkte: ”Sån fräck en”, och fyrkanten med soldater rörde sig i skrattsalvor. Och fränriken, som höll på att spricka och med rött ansikte sa till Wiklund: ”Hör nu Wiklud, nu ska vi to om det. Om jag har en stjärna på axeln som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?
Svaret kom utan tvekan:”Ni är Henrik”. Fyrkanten med soldater rörde sig ännu mer och skrattsalvorna ekade högt över omgivningen.
Fänriken gjorde ett sista försök att få ett riktigt svar och lade till: ”Wiklund, om ni inte svarar rätt den här gången får ni en veckas kompaniförbud. Om jag har en stjärna på axeln som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?”
”Ni är fänrik”, sa Wiklund.
Fänriken sa lättat: ”Det är bra Wiklund!”
“Ja Henrik”, sa Wiklund……
Det var inte lätt att undervisa såna soldater. Och vilken tur att vi inte behövde vara med i nåt krig
När min son mönstrade frågade de honom: “Vill du göra militärtjänst?” ”Nej inte för mitt liv”, svarade han. Och på det viset fick han inte tillfälle att vara med om händelser som de med Wiklund….
Freden har sitt pris…..
