La ventana mágica (50)
El día después del encuentro con el hombre imposible fuímos a uno de nuestros pueblos favoritos. Solemos vivir en otros sitios, porque el albergue aquí es caro y el ventero incluso quiere dinero para el aparcamiento, un tacaño en otras palabras.
El albergue tiene unas barracas y como siempre, cuando hace buen tiempo, comíamos afuera en una mesa al lado de la barraca. Un poco más atrás comieron dos parejas, alegres de su vino y la buena comida. De repente una de las mujeres gritó: “Ahora empieza la actuación”. No entendíamos nada, pero dirigieron sus vistas a una ventana en la barraca vecina. Y entonces comprendimos. Era la ventana de la ducha, y cuando hacía sol, uno podía ver las personas duchando sin que ellos supieran que había observadores….
Discutíamos un poco lo conveniente en tener tal ventana y la integridad de las pobres personas que tenían qué aparecer así. Entonces vinió el ventero con una regadera y regaba muy intensamente en frente de la ventana. Las mujeres gritaron: ”Ahora basta, mira en otra dirección” y toda estaba muy animado. Tratabamos convencer al ventero que tenía qué cambiar la ventana a otra, para que gente no pudiera mirar a ellos que duchaban. Pero no teníamos éxito y cuando dejamos el albergue no había hecho nada para cambiarla.
Bueno, mi mujer y yo, si viviremos otra vez allí, vamos a pedir una habitación en una barraca donde la ventana no es transparente.
En sueco/På svenska
Det magiska fönstret (50)
Dagen efter vårt möte med den omöjlige mannen åkte vi till, ett av våra favoritställen. Vi brukar bo på andra platser, för vandrarhemmet här är dyrt och värden tar betalt t o m för parkeringsplatsen, en snåljåp med andra ord.
Vandrarhemmet består av baracker och som alltid, när det är vackert väder, åt vi ute vid ett bord på sidan av baracken. En bit längre bak åt två par, glada av vin och god mat. Plötsligt skrek en av damerna: ”Nu börjar föreställningen”. Vi förstod ingenting, men vi riktade blicken mot ett fönster i grannbaracken. Och då förstod vi. Det var fönster i duschen, och när det var sol, kunde man se personerna som duschade utan att de visste att det fanns åskådare…
Vi diskuterade lite det lämpliga i att ha ett sånt fönster och integriteten hos personer som måste uppenbara sig så där. Då kom ägaren med en vattenkanna och han vattnade mycket intensivt framför fönstret. Damerna skrek: ”Nu räcker det, titta åt annat håll” och allt var mycket uppsluppet.
Vi försökte övertyga värden att han måste byta ut fönstret, så att folk inte skulle kunna titta på dem som duschade. Men vi hade ingen framgång och när vi lämnade vandrarhemmet hade han inte bytt det.
Jodå, min fru och jag, om vi ska bo en gång till där, ska be om ett rum i en barack där fönstret inte går att se igenom.
