Alltför länge förödde jag mitt liv
med att söka samband där inga fanns,
leta budskap i artefakter
som aldrig tilltalade mig
i sin anspråksfulla mållöshet.
De som uppbar honoraren
visste inte mer än jag.
Hade ingenting att säga i en tid
som skrek efter att gestaltas.
Om inte detta
ex nihilo nihil,
inget ur intet.
Stumhet ur tomhet.
Det har jag alltid vetat.
Skenor i regn, snitt in i mörkret,
dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor
har ingenting att säga.
Det finns ingen hemlig mening att avtvinga.
Det finns ingen punkt där skenorna går samman.
Det är så.
Det finns ingenting mer att vänta sig.
Det finns inget anspråk.
Det finns inget tilltal.
Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik.
Inte mer än detta.
Eller en tankeskulptur,
alla samband och rörelser,
alla tidtabellens förbindelser,
alla pågående resor synliga.
Lysande punkter ett rum i rörelse.
Gatubelysning för trafikanter.
Inte mer än detta.
Eller lysande öar och linjer av ljus,
nya landskap att befara,
okända kontinenter för ögat,
för den som färdas i mörker
när planet flyger över mönster i ljus,
städerna,
motorvägar,
över rangerbangårdar,
och sakta sjunker för landning
för att förenas med ljusen.
Bilder att betrakta.
Jag kräver mer
än det till synes uppenbara.
Jag ropar efter en som talar
ur ljuset
i elden.
Förvandlar mörkerseendet.
Alltför länge ödelade jag mitt liv
med att loda djup i gyttjepölar,
pressa mening ur det meningslösa,
att på botten under ytan
söka spår och lämningar
av städer som inte sjönk
därför att de aldrig byggdes.
Världen är icke
självklart genomskinlig.
Tingen tiger
i en tystnad
för evigt bruten
före all tid.
Alltför länge lyssnade jag efter ord
och hörde endast
tjattret från de mycket anspråksfulla
motsägarna av Ordet.
Ordet i tingen,
målet i livet.
Alltför länge förödde jag min tid
med att gräva efter mening
där inget annat fanns än containrar
med babelsbyggets byggavfall.
Alltför länge rotade jag efter
sammanhang i de gudlösas teater.
Först nu
träder du mig till mötes
inifrån
som om du alltid väntat
med ett tålamod äldre än alla mötesplatser
att få träda fram och ge dig tillkänna.
Först i detta ögonblick
utan tolkningar,
bildlös,
är du där i en närvaro
skörare än alla ord.
In mot det ordlösa.
Mellan mörker och ljus.
Är detta svaret
på anspråket
i din närvaro,
närmast den yttersta frånvaron:
brinna som kamfer
utan aska.
Doften svarar
gryningens tystnad.
8.6.1993, 27.6.1996
