Är det höst eller vår,
är det ljudet av steg
eller bara bordsurets tickande
när jag minns en bild
av en som vänder mig ryggen,
går bort från mig på en väg
vadderad av morgondimmor
över ängar och fält.
Kommer jag aldrig att få veta vem det är,
se ansiktet som förblir fördolt
som nattens drömmar,
epos och encyklopedier,
underliga,
oerhörda,
ohörda,
skingrade i uppvaknandets dimlandskap.
utplånade i gryningsljuset.
Vandraren på vägen,
mörkergestalten,
är det jag som är drömmaren
som vänder ryggen mot mig själv
och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig.
Eller är det du som med ryggen mot mig,
bortvänd på väg mellan dimstråken
genom drömmarna
i din ödslighet
ropar,
bönfaller
att jag alltid skall följa dig,
aldrig upphöra
att söka ditt ansikte
för att dela ditt liv.
11.10.2017
