Om det är sant som vissa historiker säger,
och det finns väl ingen anledning att betvivla det,
grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker,
att avsked under sextonhundratalet också mellan män
skedde under ymnigt flöde av tårar,
hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentiment
som med erfarenhetsgrundad förnuftsinsikt
om livet på litanians villkor:
pest och hungersnöd,
krig och örlig,
uppror och tvedräkt,
ond bråd död,
den eviga döden.
Avsked.
Tårar.
Öga mot öga,
kind mot kind,
mun mot mun,
bröst mot bröst,
hand i hand.
Värme mot köld,
andedräkt mot hud,
rosigt mot gulblekt,
älskogssvett mot likstank,
mjuka lemmar mot dödsstelhet.
Tårar.
Avsked.
Tårar.
Skall du komma emot mig igen
som om skeendet vändes,
spolades, spelades om,
som ingen tid hade runnit som sanden,
saktare som i predikstolens timglas,
möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor,
häggens och körsbärsblommen snöfall?
På andra sidan
allt det som kom emellan,
hände, hotade, skymde sikten?
Är det där du skall återfinnas vid liv
inte bara i erinringens undflyende
dofter, blickar, beröringar,
inte längre i de sönderlästa breven
med en röst allt mera fjärran, svagare,
ett offer för tiden.
Skall du komma emot mig
på andra sidan
som om du steg upp ur djupet
inte för att tas tillbaka
om jag vände mig om för att se dig,
Skall du återfinnas i detta enda ögonblick
när avskedets tårar
samlats i återseendet
och förvandlats.
Om det är så
kan jag låta dig gå
utan tårar.
2018-05-14
