Det förhöll sig alltså inte så som jag hade trott
att ådern hade torkat ut,
att spräckningen på sextio meters djup
inte gav något vatten,
att borrningen var förgäves,
att det inte fanns något vatten att hämta.
Det var inte så.
Det var inte som jag hade trott
att bilderna hade lämnat mig,
att de hade flagnat,
brunnit upp som papper
med den röda eldbården löpande
mellan det ännu vita och det förkolnade
i en rörelse
där skriften ännu syns
innan någon försöker gripa bladet
av aska och det sönderfaller,
sotar dens fingrar som griper efter det.
Jag är inte säker på att det som stod tryckt
var värt att läsas ens före eldens apostrofering.
Det är inte mot ådran
blicken skall vändas
inte bilderna,
inte texterna.
Jag vänder mig mot de tomma ytorna,
ödsligheten
där jag inte förväntar mig att finna
några bilder
som teaterkulisser att hivas fram
på scenen
för att delta i fiktionen
med orden
som om livet vore en text.
De tomma ytorna.
Ödsligheterna.
Sandstränderna i november.
Havsvidderna under natten.
Parkeringsplatserna på långfredagen då
som det var när jag tappade mjölktänderna
en efter en och skämdes för de nya stora
och inte ville le på skolfotot i första klass.
Ödsligheten om det nu inte bara är tomhet,
en sakligt beräkningsbar avsaknad, icke närvaro,
ingen rörelse, inget som sker, ingen som är där
på huvudgatan i gryningen i det stålhårda morgonljuset.
Där skall det börja igen.
Där skall jag finna skärvorna
som speglar himlen.
Utan anspråk på något annat
än att spegla det gråa om det är grått,
det blåa om det är blått,
det turkosa och det rosa,
det gulröda och brandgula
i skymningsdunkel och gryningsljus.
Jag skall förundras över
att så mycket värld
kan återspeglas i en skärva
från ödslighetens observatorium.
2012-11-10
