Såg jag dem aldrig förut,
vinterträden i sin skarpa svärta,
tydligare,
strängare än sommargrönskans lövverk.
Stammen, grenar, kvistar
ristade med diamant
på vinterdagens glas.
Var slags träd med sin form
ekens satta bredd
askens slanka krona,
lönnen,
linden,
popplarnas högväxta procession
på väg mot staden.
Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky,
under snöfall i lampsken
inneslutna i en kupa av fallande snö
miljarder flingor,
snökristaller.
Fält som sjöar.
På avstånd ensamma träd
träd i dungar,
öar.
Himlarötter
jordkronor.
En tydlighet som kräver
Skärpa hos den som ser.
En klarhet född ur svärtan
stam och krona
mot vinterfältens vita ark.
Utan löv, utan grönska
ser jag tydligare nu.
För mig får gärna tiden stanna,
stå stilla.
Lövsprickningen kan vänta.
Här kan jag stå
stilla utan att vänta
på något annat.
Jag ser tydligare nu.
Jag ser skönheten tydligare nu.
Stammen, grenarna, kvistarna
i tidlös svärta.
Varför såg jag träden först om våren,
först när grönskan
dolt strukturen.
Grenverket,
stammen,
de osedda rötterna
i jorden
som bär
den gröna kronan.
Jag ser tydligare nu
när mitt närseende förändrats.
Jag ser klarare än någonsin.
