Bakom mig ligger fastlandet
de frusna öarna,
skären nedslipade
trädlösa.
Med mörkret bakom mig
går jag över isen
medan den bågnande
sjunger sånger
som svarar på valarnas
råmande
fortplantat över haven
in under isen.
Jag går från mörkret på en växelsång
där jag hör den ena sidan
och tänker den andra.
Från mörkret går jag över rämnorna
mot den ränna som isbrytaren brutit
genom isen.
Jag går mot det yttersta
i kölden
i mörkret
med den halva sången i öronen
och vet inte varför jag vill dit,
stå vid denna kant
som jag inte kan springa över
som inte leder någonstans
annat än för båtar
lämpade för gång i is
som för de andra
inte är annat än slutet
eller början på återtåget.
Är det sången
som driver mig
vidare.
Ord i en ordlös sång
om norrskenet
som jag aldrig såg
flamma över isen,
rämnorna,
rännan.
Som jag aldrig upphörde
att längta efter.
Skenet
i den brinnande
vinternatten
inför vilket allt
förstummas.
Skall jag hinna tillbaka.
Måste jag våga
språnget över
sången.
Måste jag sjunka
för att se
ljuset.
Skall jag i flammornas
tystnad höra
rösten.
Den enda vägen tillbaka
går under.
19.1.2001
